söndag 11 augusti 2013

Orleka-Malmö-Orleka-Malmö

Hej,
Jag är tillbaka i Malmö nu. En månad ute i orleka är överlevt. Det roliga är att det känns bra. Alla mina tusen stora planer har jag inte hunnit med. Jag är en för stor kaot (=människa som är kaotiskt, vet inte om ordet finns på svenska) för att sånt ska funka.

Att öppna dörren var inte lika magiskt som jag beskrev i förra inlägget. Det var inte då tusen tankar strömmade genom mitt huvud och jag kände att jag kom hem. Det var faktiskt inte alls så. Jag mest öppnade dörren och sprang runt som en toka och kollade in i alla lådor som fanns. Det var alldeles för konstigt för att kännas så stort och magiskt som jag trodde att det skulle kännas. Men visst var det häftigt, men jag fattade nog inte riktigt (om jag ska vara ärlig så fattar jag nog inte riktigt än). Mest av allt är det helt absurd att försöka förstå att gården finns. Det finns liksom en gård som jag kan flytta till. Som jag kan odla på. Det är ju helt sjukt. Så jag gick bara runt och kollade och det kändes väldigt, väldigt overkligt. Jag vågade inte ens sova där själv första natten utan tvingade min bror, hans tjej och deras lille karl att sova där tillsammans med mig. Hur fegt är inte det? Men det kändes faktiskt bra från början. Ändå. Sedan åkte jag ner till Malmö igen för att ha några skolveckor kvar, för att sen vara hela juli däruppe. 

Juli. Det var fint att vara där. Det var roligt att sätta in nyckeln och vandra runt i alla uthus och kolla på alla ställen. Det var märkligt att gå på jord och det är ens "egen". Jag är markägare nu. Det är helt sjukt. Och lite obehagligt också. Jag som är en sån kritiker när det gäller ägande. HA, så det kan gå. (Min granne Edvard sa en dag när vi möttes vid brevlådan: "Jag gick på dina marker och hittade en jättefin blomma" - jag skrattade nervöst, vad säger en på sånt? "dina" marker - så himla konstigt... han blev nervös och undrade ifall jag verkligen var ägaren. haha, mycket komisk ögonblick. (fast kanske inte lika komiskt nerskriven...)) Det kom fina människor på besök. Det blev massa bad. Massa sol. Massa ved. Strömavbrott. Det fanns stunder av ensamhet och massa tankar (mindre skönt kan jag ju erkänna). Det var konstigt. Det var fint. Det var overkligt. Efter några dagar började jag kolla efter bilar som körde förbi. Då blev jag lite rädd. Kommer jag bli en sån nyfiken tant som har kudde under armarna och står i fönstret och beundra gatan? Iofs bruka de vara väldigt gulliga. Kanske mitt nya hobby. (jag började också med massa teorier vart folk ska och sånt. haha, väldigt lustigt det där)
nu till sorgligheten: jag har ju verkligen inte hunnit med så mycket som jag hoppades att jag skulle göra. Inte ett enda fönster blev renoverat. Inte en enda husfasad blev putsad. Inte ett enda rör isolerat. Fast en ska ju tänka positiv. Så: Elin hjälpte mig städa hönshuset (se nedan). Våra näsor var fyllda med bajs och damm efter det. Och nya vännerna från hufvudstaden hjälpte mig att börja gräva mitt första land (jag skämdes lite när min granne kom förbi och fyra halvnakna män står och gräver i en grop. och jag står vid kanten och kollar på. Med armarna i kors. Det var pinsamt.). Och så var det massa fina andra människor på besök som gjorde massa genom att bara vara där! Även en värsta (mindre) återträff à la Värmland hanns med. Schnickischnacki, jag är verkligen inte på bra skrivahand idag. men det här inlägget måste ju göras någon gång. och om det görs idag eller imorgon - det blir ju samma sak ändå.

Tillbaka till allvaret. Jag tror det som känns lite konstigt just nu är att lämna ett stället. Ett hem. Malmö. Lämna ett ställe för att flytta till ett ännu mer hemmigare. Att jag på något sätt ändå känner att det är läskigt att binda mig till en plats. Jag är dålig på sånt. Jag älskar att hoppa runt. Men det som gör att jag ändå vet att det är så jävla rätt är att jag aldrig känt mig så säker och glad att leva på ett visst sätt som när jag var i Värmland och levde så. En sån jävla frihet. Och den friheten kände jag nu den månaden jag var på gården igen. Det är helt galet.
Och det viktigaste: jag vet att det kändes jävligt rätt när jag var där och att det kan bli bra om jag bara kör. Men jag måste ju erkänna att jag emellanåt känner mig som ett litet, litet barn som undrar vad den håller på med. :)

och och och: det finns massa blåbär, vildhallon, smultron och hjortron i skogen runtomkring! och massa älgar, rävar, kaniner, harar, en varg, och säkert tusen andra djur. och massa fin natur. och världens finaste gård! ;)

Jag hoppas att jag snart kan skriva något mer handfast. Inte såna här schwuppididubbi-inlägg som mest är som små dagboksanteckningar. Såna tramsinlägg. Det är ju bra om det är mer intressant kanske. Så att ni som läser detta känner att ni får ut något av det hela. :)

Ett skämt sitter ju aldrig fel (inte egen komposition. Daniel berättade den en kväll på väg upp till urkult. Jag tror när Jennie och jag inte kunde sova. men det minns jag inte.):
Vem använder mest toapapper i HELA världen??

Nu är det bara drygt ett halvår kvar i Skåne. Det är sorgligt. Men samtidigt väldigt, väldigt roligt. Dessutom är det typ tusen år kvar innan jag ska flytta. Nu är jag ju här.
Ska försöka bli bättre på att uppdatera här också. 
Svar på skämtet: Alibaba och de 40 RÖVarna. haha, ja jag vet att den är kass. Men jag tycker sånt är roligt.

/Eure nina

ps:  Och förresten: Snart bjuder jag in på gräva-land-hos-nina-helg. maten och allt trevligt står jag för om en gräver lite. :) eller så får en bara hänga också och ha det fint! 

hönshusaction (skrapa massa bajs):


kärlek from the rapphönorna
maskerade mot bajs och internetigenkänning.
(skämt? inte? ingen som vet)