Dagen före Ninas 28-årsdagen. Jag är lite rädd för den. Jag
som älskar födelsedagar. Men imorgon blir första gången i mitt liv som ingen
annan alls finns där på morgonen. Ingen som väcker mig. Det känns lite
sorgligt. Och läskigt. Ingen som vet. Är det såhär det är att bli vuxen? Det är
ju för att jag jobbar som det är såhär. Eller? Fy alltså. Inte ens min hund Alfons
kommer att vara här för att väcka mig på morgonen. Åh, tänk vad sorgligt när
jag sitter där vid frukostbordet med partyhatten på sned och sugröret i mungipan och tänder ett
litet ljus. Jag ser ju scenen så fint framför mig. Alltså?! Vad hemskt.
Förra gången som det lite var såhär hade jag precis flyttat ner
till Lund och satt själv på ett konditori och åt en bit tårta. Jag grät nästan
då. Men låtsades som inget. Då fyllde jag nitton.
Och nu tjugoåtta. Båda mycket starkt kopplat till något som hänger ihop.
Arbetslivet. Då plugga för att få ett jobb, och nu för att jag har det där
jobbet. Men då firades jag överraskningsvist på kvällen – nu kommer det bara
vara helt tyst. Åh!! (Fast nu ljög jag för på kvällen ska jag vara hos
storasyster i Göteborg efter heldag med jobbet i samma stad. Så jag behöver i
alla fall inte laga lasagne till mig själv och blåsa upp ballonger och fira mig
på kvällen. Själv. Men en viss överdriven ton i denna text gör den ju så himla mycket bättre. Överdrivna texter lite hit och lite dit. Ojojoj. Det blir ju så mycket mer dramatiskt i mitt huvud nu också. Alltså från att ha tänkt att fira mig senare har det hela blivit nu att jag måste fira mina födelsedagar helt själv resten av mitt liv! NEEEJ! Så texten är nästan underdriven nu när jag tänker efter.)
Jag får väl tvinga mig att fira mig senare i höst. Men det är konstigt det
där med födelsedagar och förväntningar och allt annat tjafs. Schluta med det! Och
jag är ju lite extra så. Mycketlarvigt. (Blir sånt annorlunda när en skaffa barn? eller är en lika ego då? För det måste väl handla om att vara egoist när en gillar att fira födelsedagar? Fast jag måste på riktigt säga nu att jag tycker det är mer roligt att fira andras födelsedagar! Ni behöver inte tro mig, men så är det!).
Men jag visste väl att det var något som
tog slut där förra året när jag på den 27:e fyllde 27. Nu är det bara nerför.
Haha – löjliga Nina här på soffan. På ovanvåning. Säng-soffan. Mycket tramsigt. Mycket ensamt. Det värsta är
att jag knappt orkar fixa något senare i höst heller. Mycket skärpning nu
känner jag! Jobb är jobb – men Nina är väl för fan Nina!! Så det hära bli
mycket bra snart. Jag tänker ju hellre ge upp jobbet än att ge upp Nina. Om det valet nu skulle uppstå. Men jobbet är fint just nu. Så om någon arbetsgivare läser detta så är det här ingen uppsägning, utan bara hel vanlig nina filosofi på kvällen. Jag gillar jobbet. På riktigt nu alltså. Jag är bara ledsen för min födelsedagsväckning som uteblir imorgon, haha. :) Om jag nu inte sjunger in i min mobil och ta det som väckningssignal iofs! Alltså det är ju ganska bra. Eller om någon av er skulle kunna sjunga in och skicka över så kan jag väcka mig med det? jag kan ju förställa rösten också. Så många möjligheter! ;)
Och hallå! Stopp kort med tramset däruppe! Alltså jag ser det här som ett nyår. Nina-nyår. Nina som verkar sjukt egocentriskt just nu, jag ber om ursäkt för detta. Men så mycket
som ska bli annorlunda nu. Ha, alltså jag är så modern med där att vilja för
mycket. (Och göra för lite.) Men på riktigt nu. Alltså det är ju nu det ska
kickas! BAAAAAAM! Så planera in Orleka i alla era kalendrar nästa år. Det blir
allt. Från det där lilla till det där stora. Jag borde såååå jobbat med marknadsföring.
Jag känner det. Alltså jag fattar ju att ni nu har blivit svinnyfikna på ninas
kommande livsår. Jag förstår det! Och det ska ni vara! Jag är ju det själv! Kan
knappt hålla mig för att spana in där i framtiden! Det känns som att det är
dags för mycket nu. MASSSOOOR!!! Eller TUSEN till och med. Håll i hatten för nu
blåser det riktigt mycket i ninas framtidssteg. Haha – alltså så mycket trams
nu.
Ojoj, jag vet inte. Här sitter jag. I ett hus. I Tidaholms
kommun. Med en massa drömmar. För lite tid. Ett jobb. Och ett litet hjärta som
dunkar därinne och bara vill tusen allt. Det är ju tur det i alla fall! Och den
som väntar den får se. Bara inte den där flygeln ramlar på mitt huvud imorgon –
för det skulle vara allt för sorgligt. Och att jag tar mig modet och kickar
hela skiten! Alltså första steget är ju tagen för fan! Nu svär jag. Men det är
ju bra det med.
Nä, nu ska jag städa lite så det i alla fall se fint ut här
imorgon när jag vaknar och sjunger ”ja må hon leva” för mig själv. Borde jag
baka tårta till mig också ikväll när jag sover så att jag inte märker något och
blir jätteglad imorgon? Haha.
Puss till alla er! <3
Nina som bara några timmar till är 27. Sedan 28. Mycket
sjukt.
Tänk att jag föddes där i Berlin för en massa år sedan. Den ninan trodde
nog inte att jag skulle skriva det här idag. Nä, den trodde nog inte mycket
alls utan låg med gulsot i en sån burk. Haha. Sjukt.
Hipphipphurra till mig själv.
/Eure Nina
