Tidaholm - Här är gräset grönare (Tidaholms slogan)

Jag har flyttat. På riktigt. Sitter nu i mitt nya vardagsrum på min "soffa" med en kall öl (det är en säng. soffan, inte ölen. jag äger massa sängar. sju. Så de får bli allt), lyssnar högt på en gammal spellista och inspektera rummet. Så konstigt! Alla lådor är uppackade nu och sakerna ligger på sina nya platser. Det tog ändå nästan åtta timmar. och ändå blev det bara små möbel-öar här och där. Haha, det är lite groteskt faktiskt.

Så idag har jag typ bara packat upp och möblerat om i tusen timmar. Men ni får en liten bakspolning: I förrgår låste jag för "sista" gången dörren i Malmö. (Alltså - det är inte sant. Det kommer inte ha varit sista gången. Malmö kommer jag ju vara tvungen att besöka ganska ofta nu under våren. Men för att folk ska läsa det en skriver måste en öka lite dramatik, ljuga lite. Det har jag läst: annars tycker folk det är tråkigt. Jag har kvar en säng (en till! jag är typ sängsamlare nu) och ett täcke i Malmö och typ knivar och gafflar och köksgojs.) Efter dörrlåsningen så åkte jag upp till Göteborg sov hos min storasyster och lyssnade igår på massa arkitektstudenter som har planerat "Ett framtida hållbart Tidaholm". Riktigt galet att Chalmers arkitektstudenter har Tidaholm som fokus just i år. Jag tar det som tecken. Jag träffade även anställda från Tidaholmskommun. De fattade inte mina skämt. Det blev konstiga tystnader. Och så tappade (och fångade) jag min mat av all nervositet vid lunchen, så hela bordet ryckte till. (Inte bordet, utan människorna som satt runt det.) Värst blev när jag sedan (ganska stolt) förklarade att jag har tränat upp mina reflexer för att jag är så klantig - det blev en till tystnad. Jag blev röd och visste inte vad jag skulle säga mer, så jag slutade prata. Dagen gick, kvällen kom med Dauko och Juan. De körde upp bilen med mina saker till Gbg, plockade upp mig och vi körde vidare till och sov i Broddetorp. 

Men allt det där är faktiskt inte så himla viktigt. Utan JAG HAR FLYTTSTÄDAT, FLYTTAT OCH FLYTTAT IN. Det är sant. Idag kom  jag hit med de allra, allra sista sakerna och försökte ta itu med kaoset och alla tusen saker som stod i vardagsrummet. Jag hade lite ont i magen igårkväll, men sedan tänkte jag: det blir ju det jag gör det till. Det kommer bli goodigood. Och bästaste grejen är att stressboll-nina kan bli bara boll-nina nu. Jag har varit så stressat och rädd i två veckor nu. Är ju ingen organiseringsmästare direkt och ganska mycket blev kaotiskt, hektiskt och konstigt sista tiden. Nu är det gjort och jag kan andas ut. Fett med nice - som ungdomarna skulle säga. Så dansa, dansa hela natten. Mitt nya motto. Typ. Äh, vad fan. Nu ska jag nog tänka lite och försöka sova sedan om jag kan. 

Och ni, nu så är det jul och nyår snart (ifall ni har missat) och sedan blir det 2014 och valp och så får vi se hur allt blir. Det är sjukt: jag är bonde nu. En ännu inte odlande bonde. Fast då är jag kanske bara en bor på landet-människa? Jag vet inte. Visionen hänger i alla fall i köket. Det känns bra. :)

Puss och kram!
/Eure Nina

ps: När en har hus är el SVINDYRT!! Så dyrt att det är läskigt faktiskt.

Pps: Fuck, vad jag kommer sakna människor alltså. Fast det bor ju faktiskt folk här också. Jag får börja sjunga i kyrkokören eller något.

Ppps: haha, den här låten kom upp precis på min spellista: Nina av Babylon Circus. Den kan ni alla lyssna på nu för ni är alla JÄTTELÅNGT bort från mig! :)
https://www.youtube.com/watch?v=4WLVmHe4koc
pusspuss.

packar in rummet och lägenheten

Jag har spontan bokat en flyttbil nu på onsdag. Då åker mina "stora" möbler upp mot gården. Jag hänger inte riktigt med i huvud. Men nu börjar det bli på riktigt. Känslor av "vad fan håller jag på med?" och samtidigt "värsta förväntan och vad kommer hända nu?" är ganska förvirrande att ha samtidigt. Vemod, glädje, förväntan och saknad av det som inte ens är borta än. Så förvirrande. Haha, jag tror det här är den märkligaste känsloförvirringen jag har haft någonsin. Och då har jag ändå haft en del såna i mitt liv. 

Men det är skönt att det ska hända nu. Att jag bestämde mig att flytta typ 1,5 månad tidigare. Mest på grund av att jag ska få en liten valp den 7 januari. Och att min kurs slutar redan den 17 december. Så varför vänta en månad till? 

Sedan är jag lite löjligt med sånt, men det känns ganska skönt att det blir snitt 2013/2014. 2014, det nya livet. (Åh, vad löjligt det låter!! Men jag tror ju i hemlighet på tecken och sånt) Året 2014 är året när jag blir supervuxen. Som att jag överdriver totalt. Flyttar till en gård, skaffar hund, katt och höns och bygger upp min framtid. Hur mer vuxen kan det bli? Haha och det här är Nina som alltid känner sig som ett litet barn, inte vill blir vuxen och mest av allt är ganska rädd för att bli vuxen. Men det här blir bra. Mest lite förvirrat när jag inte fattar själv och ingen runtomkring mig heller. Det ska bli skönt att från och med nu kan folk fråga hur mycket som helst och jag vet mer om hur och vad jag känner. På sista tiden har jag nästan tyckt det var jobbigt när folk frågar en massa. För att jag inte riktigt har förstått att jag ska flytta. Det är konstigt det där.

Samtidigt som: HALLÅÅÅÅ!!!! Det händer nu! hahaha, så sjukt. Jag flyttar från finaste Malmö om typ en vecka till lilla Tidaholm. Jag ska börja renovera och börja odla och försöka hitta ett billigt växthus! Jag ska skriva världens coolaste masteruppsats (om jag nu får skriva den). Jag ska skaffa mig en liten Alfons (valpkompisen som plötsligt dög upp i mitt liv). Jag ska börja med allt och försöka att inte gå under av ensamhet. 

Lilla Alfons. eller korven.

Det är ju mest det. Rädslan av att bli ensam. Men jag får väl skypa en himla massa. Och prata i telefon. Och bygga. Och måla. Och skriva. Och jobba. Dansa. Springa. Gå runt i skogen. Börja med mina tusen projekt. Bjuda in ALLA, ALLA människor jag känner (haha, gud - jag kommer ju skrämma er alla). Längta till sommaren. Längta till att de första grönsakerna kommer upp. Längta till nästa vår. Längta till att Elin kommer hem från Australien. Längta till gårds-inflyttningsfesten i juli. Börja sticka. Åka till massa spelmansstämmor. Och till Urkult. Och gå massa coola kurser! Så vad kan gå fel? Egentligen?

Men ni, vet ni vad? Ni måste bara lova mig att hälsa på ibland! Jag utlovar roliga äventyr och mat och sovplats. Jag tror vi kan ha trevligt därute. :) Att jag är så rädd för att bli ensam är ju ganska spännande. Jag trodde ju ändå alltid att jag är ganska tuff. Men det är jag faktiskt inte det minsta. Jag är nog ganska rädd.

Åh, nu ska jag väl fortsätta packa. Jag blev bara lite sentimental och tänkte det är ett bra tillfälle att skriva av mig här. Lyssnar på Alla Fagras skiva "Vintern ska värma min fötter". Kan jag rekommendera. Väldigt fint. 

På nyår ska jag hoppa över en eld och starta nya livet i Orleka på riktigt. Jag hoppas ni vill vara med i det nya livet! 

Stor kram!
/Eure Nina

Kärlek. Mest en parentes (eller tillägg) till förra inlägget.

Jag måste skriva en sak till. Det är så många som reagerar på att jag inte har en pojk- eller flickvän. Nu när jag tar det här  stora "steget". Och det är jag sjukt trött på. Vad fan liksom. Vem är du att säga vad jag behöver för att det här ska funka? Ofta kommer frågan: "Så du flyttar dit med din pojkvän då?" 

Och det har ju faktiskt fått mig funderar på ifall folk har rätt. Jag hade till och med ett tag panik: shit, jag måste bli kär NU! Snabbt innan nästa år! Det var nu i vår efter ett sånt där påstående om att jag måste ha en MAN nu, för sen är det kört. Kört för alltid. (Jag har bestämt mig för att folk inte har rätt. Jag tror just nu faktiskt det är lättare att inte vara tillsammans med någon och göra detta än tvärtom.) Sedan undrar jag också varför folk tycker det är så jävla viktigt? Det är så konstigt. Ok ifall de tycker det är läskigt att flytta ut själv. Det förstår jag. Det tycker jag med. Och klart skulle det varit lättare ifall jag hade någon som säger: "Nina, vi gör det här tillsammans. Det här är vår jävla dröm" - men det måste väl inte vara någon partner?

Jag tänker inte vänta tills jag blir superduperkär i någon (för det vill jag ju bli i såna fall, haha) för att sedan övertala den att köpa gård med mig och bli självförsörjande med massa andra människor. Och sedan kanske köpa något, flytta ut och hoppas på det bästa. Jag tänker inte göra mig beroende av någon annan för att våga försöka leva min dröm. Det är hela min livsstil en får med mig. Och inte jag som får mitt liv genom någon annan! Mina idéer är ganska radikala om en jämför med vad folk annars drömmer om. Det får en ta då. Eller inte ta. Och visst kan jag kompromissa, men det blir ju lite svårare nu. Jag tänker aldrig bli beroende av någon partner för att kunna uppfylla mina drömmar. Sedan blir jag ju såklart glad ifall jag blir kär. Det skulle vara lögn om jag påstod något annat. Jag vill bli kär. Och när en är kär får en ta problemen som kommer med det då. Det får ske när det sker. Och då får vi se vem det är och vad den personen tycker om självhushållarlivet, haha. Stackars den som blir kär i mig alltså, det är mycket en måste svälja då. Fast egentligen måste en ju inte det. Allt löser sig. En kan ju komma på lösningar.

Dessutom vet jag inte när jag blir kär igen. Det kanske tar fem år. Ska jag vänta med min dröm för det? Och jag vet ju inte ens om den personen vill bo på gården. Den kanske hatar landet? Eller bara vill bo där ibland. Eller vad fan liksom. Det får en ju ta då. Varför är det så himla viktigt? Jag är sjukt glad att Elin troligtvis ska flytta till gården. Och sedan andra människor också. Att många vänner till mig tycker det här är jätteroligt och vill vara med. Jag hoppas få bo med massa fina människor. Det är det viktigaste. Visst behöver en närhet, men det kan en ha utan en definierat partner också. Och kanske blir jag kär. snart eller längre fram. Så slutar med dessa dumma frågor! Det bara fuckar upp mitt huvud. Deal, ok? Dessutom angår det er inte ett skit. Faktiskt.

Så i alla fall: Skit på dig jävla snickare! och några andra också, som kommer med massa påståenden om vad jag behöver. Vi får se hur det går. Men jag tror inte det beror på ifall jag är tillsammans med någon eller inte. Det skulle ju bara vara sorgligt.

/Nina som blev lite sur precis.

Ps: och i värsta fall finns det ju alltid "bonde söker fru".

Pps: Det var ironi. Ett så kallat skämt.

Nu är stadsodlingskursen slut.

Idag hade vi avslutning. Det är alltid så konstigt när saker ta slut. Det spelar egentligen ingen roll om det bara är juicen, godaste soppan eller en lång frukost, en bra film, rasten, dagen, helgen, året, kärlek, eller en väldigt bra kurs. På något sätt blir det alltid en liten (eller stor) sorg. Men nu måste jag ju erkänna att det är mer sorgligt när en bra kurs tar slut än när en god juice gör det. Det går kanske inte att jämföra riktigt. Men ändå, ni fattar känslan. I alla fall: idag tog vår fina odlingskurs slut.

På ett sätt är jag lite lättat. Det har varit krångligt att få ihop allting i mitt liv. Jag har pluggat 150% samtidigt som mitt huvud har försökt tänka en himla massa tankar om min framtid. En väldigt speciell tid har det varit. En slags mellanlandning mellan självhushållningskursen och flytten till gården. Det är inte bra med såna mellanperioder. En är varken i det gamla eller i det nya och då blir jag lite rastlös och nästan lite deppig. Så är det. Det kändes ofta jobbigt att jag inte kunde vara med fullhjärtat på kursen och när vi fick present idag så skämdes jag nästan ännu mer. Men sånt där ska jag försöka sluta med. Kursen har ju varit en helt fantastiskt tid och nu har livet varit som det har varit.

Men nu om avslutningen. Vi hade massa presentationer. Elin och jag presenterade vårt projekt om våra besök på olika självhushållningsgårdar. Och jag blev väldigt pepp på det, ännu mer – om det nu går att bli ännu mer pepp. Det roliga är att vi har fått med oss en fotograf nu, Leo, som ska hjälpa oss att ta massa fina bilder ifrån alla spännande gårdar som vi ska besöka (om ni har tips på gårdar vi måste besöka - skriv till mig!). Sedan var det även andra som presenterade och det är så spännande att lyssna på allt som vi alla har hittat på! Så coola människor som har gått denna kurs alltså.

Och så god mat alla lagar här. Knytisar med det här gänget blir helt klart de bästa knytisarna. Det är sorgligt att tiden här är över. Men samtidigt bjuder livet nu på nya äventyr och jag längtar verkligen till att få börja på riktigt. Jag har ju svårt att verkligen ge mig hän när det är kurser, för jag är rädd att förstöra för de andra. Men när jag får odla där hemma på går’n så spelar det ju ingen roll. Om något blir fel förstör jag ju (just nu) bara för mig själv, haha. :)

Tack alla ni fina som gick kursen! Jag är väldigt glad att jag hittade denna kurs och fick hålla på att odla och lära mig massa även år 2013! Tack till de bästa lärarna Karin och Nils också (jag kan tydligen inte uttala Nils’ namn på riktigt, utan säger Nieelz – tyskt uttal. Ursäkta för det nils, jag fick reda på det igår när Daniel och jag skrev kuverten).

Tack, tack, tack!

År 2014 blir det odling på Skattegården. Det ser jag framemot.

Puss och kärlek!

/eure Nina

Nästan alla vi när vi gräver om gräsmatta till trädgårdsland. Bilden är snodd från kursens blogg: stadsodlingilund.blogspot.se

Bilder för de som inte vill läsa texten.

Lilla hästkastanjen. Namnförslag mottages vänligen.

jordskeppet utifrån. tyvärr ytterst suddigt. men det är såhär långt mina ta-bild-i-smyg-fotograf-kunskaper räcker.

inuti jordskeppet. men det var super, super stort!

Komposthål som mina fina vänner grävde. 

                                            kompostbädd à la Karin. Tack Karin

  

påfyllnadsmaterial.

Såhär långt har jag kommit (med massa hjälp av andra) med landet. bara hälften så långt som jag ville komma. snyft.

Och mitt avskedspresent. tack för den åkern!

Hemtenta, frustration, ensamhet, besök, glädje, stenar.

Jag tror rubriken är redan hela förklarningen. Ni som inte orkar med långa babbel-inlägg kan sluta här. För babbel-nina är nog i full fart idag. Vi får se hur det artar sig:

 För två veckor sedan åkte jag upp till gården för att skriva min hemtenta. Sådär kul. Hemtentan alltså. Den var så lång, så lång, så lång. Och jag är så lat, så lat, så lat. Och så kände jag att jag är så obegåvat att jag inte har läst alla texter osv. Men så är det väl när man sitter någonstans med en hemtenta. Lite såhär tänkte jag:

http://www.youtube.com/watch?v=Ma3hrWX1Pb0

Och så blev det helg och några från fina odlingskursen (http://stadsodlingilund.blogspot.se/) på besök. JAAA!! Jag älskar besök! Jag blir nästan lite för glad! Men det är ju fint ändå! (det är sjukt också att jag börjar gilla prata i telefon. Jag som tycker det är så jobbigt. Så om ni vill uppleva prata-med-nina-i-telefon är det bara ringa när jag är häruppe). Det var så fint att ha er här! Vi lagade mat, kollade film på projektor, spelade massa spel, jobbade lite ute, gick på promenad, gick vilse (eller jag trodde att vi gick vilse), skrattade, drack vin, åt ännu mer, grävde lite, pratade om de stora problemen i vår värld, osv. Det var fint - om man vill sammanfatta utan onödiga ord. Karin var så bra och jobbade massa ute och nu har jag en kompostlimpa och massa komposthål som jag fyller flitig. J Och det bästa: vi har satt första trädet här på gården. En liten hästkastanj som får växa sig stor och stark nu. Så fint!

Sedan stannade Elin kvar för vi skulle åka och hälsa på lite olika gårdar. Första gården var Bossgården som ligger här i Tidaholm (http://www.alternativ.nu/bossgarden/). De tre var så fina och jag är så glad att de bor så pass nära. Riktiga schnaffar med en jättefin gård. Ni måste alla åka dit och träffa de. För då blir ni glada. Det var sjukt inspirerande och jag blev taggat att vara med i massa projekt här i Tidaholms kommun. :) Riktigt fint det. Och så fick vi världens godaste bröd. Åh, så bra med snälla människor.

Sedan kom måndagen. Stormens dag. Elin och jag hade såklart missat helt att det skulle bli storm! Så vi började köra mot västkusten där en gård ligger i Skärgården. Vi hittade dit på ett mystiskt sätt, för gps:en visste inte vart det låg. Men så kom vi till en väg. Och i vägen var det ett hål. Vi pratade med byggmänniskorna och de berättade att vi skulle åka till världens ände och hur vi kom runt hålet i marken. Vi körde vidare och kom till slut fram. Vilken man vi träffade! Tusen olika projekt hade han på gång och kurser och idéer och allt. Men jag började bli nervös med stormen. För på radio sa de att det var den värsta stormstyrkan som kan komma. Jag är ju en räddis, så vi åkte vidare när det började regna. När vi kom till hålet i vägen, var hålet ännu större så vi kunde inte köra förbi. Haha, vi blev rädda att vi var fast. Men byggmannen lugnade oss och guidade oss till en annan väg. Och så körde vi mot Göteborg för att köra mot Borås. Och då började radion göra oss rädd. Och att vägarna blev allt mer folktomma. Bäst var när radiorösten sa: ”måndagen den 28 oktober 2013…”. Det hade vi aldrig hört. Så jag började nervös ringa runt till folk (för varken elin eller jag har en sån modern telefon med internet). Till slut svarade min storasyster som sa att vi måste vända om! Elin fick sms av SJ som sa att hon inte kan åka tåg hem för att det inte går några tåg. Vi gjorde det och flydde stormen. Sorgligt för vi missade kollektivgården utanför Borås. Men de sa när vi ringde: ”Ni ska ju inte riskera livet för att komma hit!” Det stärkte vårt beslut. Döden var ju en liten onödig risk. Vilken action! Vilket drama! Regn, regn, regn. Vi har en timme kvar tills stormen börjar. Vi har inte ätit på hela dagen. Men vi är på flykt för Simone.  Dramatiken var total. Och så kom vi hem till Orleka. Och väntade på stormen. Vi hade bunkrat upp med två paket glass. Men det kom ingen storm. kanske lite vindpustar. Så vi fick initiera stormen själv. Bildbevis nedan:

ganska hemsk bild. men de andra var värre. så det är det enda ni får se.

Sedan blev det tisdag och jag skulle plugga. Men det gick ju inte såklart. Och så hittade vi att det var ett studiebesök i nordens första jordskepp i Borgunda. Och det var så fint, så fint! Dessa människor var väldigt härliga och har byggt allting själv utan maskiner och bara med sina händer. Sånt fascinerar ju mig. Och så är det ju jätteroligt att ha nordens första jordskepp typ som granne! Ja, det är det. (nu förstärker jag här, så ni också tycker det. psykologisk trick. Varning för hjärntvättning! OBS!) 

Åh, och så var Elin och jag vuxen och tog emot murarna här på går’n som skulle kolla på kaminerna. Jag kokade till och med kaffe, men den var såååå svag att jag fick hälla bort det. Så jag vet inte om jag gjorde ett så vuxet intryck trots allt. Men de var roliga och snälla! :) jätteroliga faktiskt. Och så kokade jag om kaffet och då sa de att den var ok. Det var ju bra.

Sedan åkte Elin hem. jag blev lämnad. sorgligt. men vi hann med en sväng på omställning falköping träff. :)

Så jag blev själv. lite mer galen igen. men dagarna fylldes med plugg och gräva land och brottas med stenar. Väldigt roligt ändå. I fredags lämnade jag in tentan. FRIHET! Och så stötte jag på världens största sten och bråkade med den. Vi bråkade ganska länge. Jag blir galen därute och speciellt när det kommer fram en sten som inte vill bli upplyft. Jag kan typ inte ge upp.det är tur att det blir mörkt. och den här ville verkligen inte bli flyttat. Fredagen tog slut. Frustrationen satt djupt över stenen. Jag var nästan arg.

Lördag. Jag fick finbesök från Stockholm. Väldigt trevligt. Det var väldigt fint att ha dig här, ifall du nu läser det här inlägget. Vi sov, vi åt, vi var i skogen, Vi gick runt mina ägor (AHHHH... jag är en fucking-ägare), vi åkte på gudtjänst (inget skämt faktiskt. Jag har varit på gudtjänst. Det var mysigt. Och märkligt. Men mest mysigt. Konsert och allt. Och så såg jag människorna från byn. Eller några i alla fall. Men jag var för feg för kaffe efteråt. Kände lite som om folk skulle komma på mig att jag inte är troende om jag inte var ordentlig. lite spännande. Men som sagt det var mest mysigt! Faktiskt. Gud, vad jag håller på att förklara mig…haha, rätt ord där. väldigt roligt äventyr. lugnt äventyr. egentligen mer utflykt än äventyr.) Och så åkte mitt besök hem igår. Och då blev det tomt och jag sov först bort lite tid och sedan flydde jag går’n för dagen och natten och hälsade på hos mina föräldrar. Lagade middag till de och kollade på film med papi. Och så sov katten Mona hos mig. Det var mysigt. och jag slapp vara själv :) Jag måste verkligen bli bättre på det där.

OCH och och: jag har äntligen frågat bonden om ensilagebalar! Och han sa jag får ta de gratis. Det var lustigt för jag fick springa runt över hela gården och leta efter honom överallt. Och han var lite förvånad först när han såg mig. Haha, jag måste lära mig att göra ett mer seriöst intryck. Fast samtidigt gör kanske naivitets intrycket att folk tycker lite synd om mig och vill hjälpa mig. Och jag är ju lite dålig på att leka cool och kunnig.

Vilken veckorapportering ni har fått nu! Nu ska jag flytta stora stenen från landet, byta däck på bilen och sedan städa och packa inför hemresa imorgon! och så hackade jag nästan av min tumme idag. Det ska bli skönt att åka tillbaka till Malmö, men samtidigt kommer jag sakna det jättemycket. Schakkalakka boom boom. Nina som inte är nöjd. Fast så är det ju inte. Men en sak som är ytterst tråkigt är att jag inte har hunnit gräva så mycket som jag hade tänkt! Det är bajs. Det är det jag måste lära mig, att saker ta så mycket längre tid än jag tror att det ska ta. Och att det är ok. För det är det väl? Har ju typ hela livet på mig.

Ja, det var nyheter från gården! Jag hoppas att min veckorapport stillar er förväntning. Men det blir ju roligt när jag har bilder på höns och sånt. Och flashiga bilder på egenodlade potatis i jordig hand. Det är sånt folk vill se. Inte stora stenar och löjliga flickor. Jag vet allt vad ni vill läsa. Men det får ni vänta med ett år. Då jävlar blir det snygga grönsaksbilder. I värsta fall får jag sno såna från nätet och lägga upp här. fast det säger jag inte då. haha, nej då. jag ska inte fuska!

BAJS! Nu blev det långt igen. Mina händer ska sluta nu!

Puss puss, jag är rädd att jag har tappat min hårtuss!

/Eure Nina

PS: men det bästa av allt! Vi fick upp stenen! jag kan nog leva på det där tills nästa sten, som är ännu större dyker upp! :)

25 År

Igår fyllde jag 25. Nu känns helt klart mer ok att flytta till en gård. 25 låter ju vuxen. Lite mer vuxen än 24 i alla fall. Det är tur. Vi hörs snart, för snart ska jag åka upp igen och gräva land! Det ska bli roligt.

/N.