Stackars lilla Nina. NÄÄÄJ!

Dagen före Ninas 28-årsdagen. Jag är lite rädd för den. Jag som älskar födelsedagar. Men imorgon blir första gången i mitt liv som ingen annan alls finns där på morgonen. Ingen som väcker mig. Det känns lite sorgligt. Och läskigt. Ingen som vet. Är det såhär det är att bli vuxen? Det är ju för att jag jobbar som det är såhär. Eller? Fy alltså. Inte ens min hund Alfons kommer att vara här för att väcka mig på morgonen. Åh, tänk vad sorgligt när jag sitter där vid frukostbordet med partyhatten på sned och sugröret i mungipan och tänder ett litet ljus. Jag ser ju scenen så fint framför mig. Alltså?! Vad hemskt.

Förra gången som det lite var såhär hade jag precis flyttat ner till Lund och satt själv på ett konditori och åt en bit tårta. Jag grät nästan då. Men låtsades som inget. Då fyllde jag nitton. Och nu tjugoåtta. Båda mycket starkt kopplat till något som hänger ihop. Arbetslivet. Då plugga för att få ett jobb, och nu för att jag har det där jobbet. Men då firades jag överraskningsvist på kvällen – nu kommer det bara vara helt tyst. Åh!! (Fast nu ljög jag för på kvällen ska jag vara hos storasyster i Göteborg efter heldag med jobbet i samma stad. Så jag behöver i alla fall inte laga lasagne till mig själv och blåsa upp ballonger och fira mig på kvällen. Själv. Men en viss överdriven ton i denna text gör den ju så himla mycket bättre. Överdrivna texter lite hit och lite dit. Ojojoj. Det blir ju så mycket mer dramatiskt i mitt huvud nu också. Alltså från att ha tänkt att fira mig senare har det hela blivit nu att jag måste fira mina födelsedagar helt själv resten av mitt liv! NEEEJ! Så texten är nästan underdriven nu när jag tänker efter.)

Jag får väl tvinga mig att fira mig senare i höst. Men det är konstigt det där med födelsedagar och förväntningar och allt annat tjafs. Schluta med det! Och jag är ju lite extra så. Mycketlarvigt. (Blir sånt annorlunda när en skaffa barn? eller är en lika ego då? För det måste väl handla om att vara egoist när en gillar att fira födelsedagar? Fast jag måste på riktigt säga nu att jag tycker det är mer roligt att fira andras födelsedagar! Ni behöver inte tro mig, men så är det!). 

Men jag visste väl att det var något som tog slut där förra året när jag på den 27:e fyllde 27. Nu är det bara nerför. Haha – löjliga Nina här på soffan. På ovanvåning. Säng-soffan. Mycket tramsigt. Mycket ensamt. Det värsta är att jag knappt orkar fixa något senare i höst heller. Mycket skärpning nu känner jag! Jobb är jobb – men Nina är väl för fan Nina!! Så det hära bli mycket bra snart. Jag tänker ju hellre ge upp jobbet än att ge upp Nina. Om det valet nu skulle uppstå. Men jobbet är fint just nu. Så om någon arbetsgivare läser detta så är det här ingen uppsägning, utan bara hel vanlig nina filosofi på kvällen. Jag gillar jobbet. På riktigt nu alltså. Jag är bara ledsen för min födelsedagsväckning som uteblir imorgon, haha. :) Om jag nu inte sjunger in i min mobil och ta det som väckningssignal iofs! Alltså det är ju ganska bra. Eller om någon av er skulle kunna sjunga in och skicka över så kan jag väcka mig med det? jag kan ju förställa rösten också. Så många möjligheter! ;)

Och hallå! Stopp kort med tramset däruppe! Alltså jag ser det här som ett nyår. Nina-nyår. Nina som verkar sjukt egocentriskt just nu, jag ber om ursäkt för detta. Men så mycket som ska bli annorlunda nu. Ha, alltså jag är så modern med där att vilja för mycket. (Och göra för lite.) Men på riktigt nu. Alltså det är ju nu det ska kickas! BAAAAAAM! Så planera in Orleka i alla era kalendrar nästa år. Det blir allt. Från det där lilla till det där stora. Jag borde såååå jobbat med marknadsföring. Jag känner det. Alltså jag fattar ju att ni nu har blivit svinnyfikna på ninas kommande livsår. Jag förstår det! Och det ska ni vara! Jag är ju det själv! Kan knappt hålla mig för att spana in där i framtiden! Det känns som att det är dags för mycket nu. MASSSOOOR!!! Eller TUSEN till och med. Håll i hatten för nu blåser det riktigt mycket i ninas framtidssteg. Haha – alltså så mycket trams nu.

Ojoj, jag vet inte. Här sitter jag. I ett hus. I Tidaholms kommun. Med en massa drömmar. För lite tid. Ett jobb. Och ett litet hjärta som dunkar därinne och bara vill tusen allt. Det är ju tur det i alla fall! Och den som väntar den får se. Bara inte den där flygeln ramlar på mitt huvud imorgon – för det skulle vara allt för sorgligt. Och att jag tar mig modet och kickar hela skiten! Alltså första steget är ju tagen för fan! Nu svär jag. Men det är ju bra det med. 

Nä, nu ska jag städa lite så det i alla fall se fint ut här imorgon när jag vaknar och sjunger ”ja må hon leva” för mig själv. Borde jag baka tårta till mig också ikväll när jag sover så att jag inte märker något och blir jätteglad imorgon? Haha.

Puss till alla er! <3

Nina som bara några timmar till är 27. Sedan 28. Mycket sjukt. 

Tänk att jag föddes där i Berlin för en massa år sedan. Den ninan trodde nog inte att jag skulle skriva det här idag. Nä, den trodde nog inte mycket alls utan låg med gulsot i en sån burk. Haha. Sjukt.

Hipphipphurra till mig själv.

/Eure Nina

Nu är sommaren snart slut!

Idag har jag haft en super-relax-dag. Alltså superduper relaxed! Chillirex! Sova tusen år, ta det lugnt och ha det gött i regnvädret. Och igår var det riktigt fint ute så jag var där hela dagen och njöt av sensommarvärmen. I hängmattan, i rensningsattack i mitt kaos-odling och på promenaderna med Alfons. Det var ganska gött. Och sedan som höjdpunkt lagade jag lasagne med massa grönsaker från landet och tomatsås gjort på mapas egna tomater. Väldigt fint och gott! Äntligen matlåda till nästa vecka. Gött och hurra! Sjukt mycket idyll denna helg om en nu bara läser detta - hade gjort en snygg sliskartikel i någon av alla drömma-om-livet-på-landet-tidning.

Sedan var Hanni och Jonte här för två helger sedan och då fixade vi till brygghustaket. Mycket skönt att det blev gjort!!! :) Se bilder nedan.

Annars har jag ju förlorat en människa jag tycker väldigt mycket om (där rasade idyllen för er kanske nu. men det är ju samma liv här som där, som när och fjärr. sjukt - ;) ). Eller alltså den lever ju fortfarande men den är inte sugen att hänga med mig längre. Sånt är ju väldigt ledsamt, speciellt när en själv inte alls vill att det ska vara slut. Aja, ni fattar grejen – de flesta av oss har ju varit där mer eller mindre ofta. Bajs är det iaf. Och mycket sorgligt. Dens nye namn är bajskorv, mycket fin bajskorv. Haha, alltså - mycket omogen nina. 

Det dära har ju påverkat lite min augusti kan en säga. Mycket upp och ner, hit och dit - tankekarusell. baam, baam. Och superduper trött. HELA tiden. Men det är ju inte så konstigt. Denna helg har varit den första på extremt länge som jag har varit själv, minst på ett halvår. Det är lite sjukt. Lite tufft också, men ok. Tror ändå att det är viktigt. Sedan har jag ju lite funderingar att fly till Göteborg nu över höst/vinter. We will see! Livet är ju ett äventyr som jag så ofta försöker betona.

Jobbet är igång igen och känns väl helt ok. Mest lite frustrerat över att jag vill göra massa saker men så är det inte så lätt. Och jag fattar väl inte alla spelregler än osv. Dum i huvud känslan är la kvar lite till och från. haha. Ni fattar nog det där med - alla har ju varit där också verkar det som.

Annars så knastrar brasan här i vardagsrummet just nu och jag löser sudoku till radiobabbel. Jag har städat lite och ska snart stövla ut i regnet med Alfons på en liten promenad för att sedan knyta ihop kvällen. Åh, jag älskar ändå mitt hus och hem (obs! ingen tidningsreklam)! (haha, förr fick jag kärleksattacker på människor, nu på mitt hemma. SJUKT?!) Nu vill jag lära mig sticka och sitta framför elden i femtusen år och producera kläder. Jag är en klyscha. Jag vet. 

Haha, ja det var väl inte det roligaste inlägg – men så kan det gå.

Puss och kram!

Hör av dig om du är i behov av häng på landet!

/Eure Nina

Kära vänner!

Ja, jag lever. Visst är det galet. Internet har ju inte rapporterat något på år. Jag förstår att ni måste undrat om jag har flyttat till amerikat. Där det inte finns internetet än. (Mycket varning för lögn). Men nu ska jag återigen greppa efter fjädern och skriva fullt från hjärtat. Kanske ett helt ark. Vad vet jag.

I verkligheten hänger jag på soffan i mycket dålig hållning med dator i knäet så det bli för varmt på låret och väntar på att tvättmaskinen ska bli färdig så att tvätten kan torka över natten. Utomhus. Så den luktar gott. Och i all denna väntan kom jag ihåg att detta fanns. Mitt liv digitalt. Uppdatering av/om mig. Mycket viktigt. Annars har väl livet inte hänt? Det har ju nästan gått ett år sedan sist. Starkt överdrivet. Och då skulle jag ju teoretiskt inte levt i ett år. Helt sjukt. Och det går minsann inte ann.
An? Jag vet inte och skyller på vädret. Det där jävla vädret. Ni vet, tryggheten i konversationstekniken.  Annars är ju världen helt åt skogen och blir bara galnare för varje dag som går. Mycket sorgligt, bättre då att prata om mycket soligt. Lättast. Det är ju bäst att blunda. Då blir solen inte så jobbig. Och skriva tramsiga inlägg. Som denna. Men hallå! jag har faktiskt fått en ny framtand! På riktigt. Så ego är vi. I en mycket sjuk värld skriver vi om våra nya framtänder. (ok, jag ge mig nu med mina små dåliga antydningar. Men världen är på riktigt åt helvete just nu. Skit på dig. Världen. det är idioti som pluppar upp ur marken överallt, inte svampar. osv, osv. Men jag har fått en ny tand på riktigt! HA!)

Jaha. Mycket har hänt sedan sist i mitt lilla liv. Inget har hänt sedan sist. Det beror helt på vinkeln på historien och hur briljant jag vill visa mig. (vilka glasögon en tar på sig, som de coola skulle säga. men jag är inte cool. Så det blir inget glasögonsnack här.) Men jag har jobbat, blivit kär och funderat över livet. Ytterst kompakt uttryckt. Men ganska koncist. (Och fått en ny tand då)

Gårdslivet är som vanligt: Odlingarna går sådär. (OBS! En katastrof: mördarsniglarna har anlänt och slått sig ner. Jag är ledsen). Hönshuset är på paus. Brygghuset mår lika illa som förra sommaren. Torpen är i samma skick. Ingen har flyttat hit. Och gräset växer. Livet på landet. Mycket vackert, men lite stressigt när du inte hittar tiden. Den har gömt sig i typ tre år nu. Och nu som 100% jobbmänn’ska så är det ju helt omöjligt att hitta den ens en sekund. Så den springer. Och jag springer efter. Och då blir det bara ett jävla massa springande. Men jag är fortfarande glad att jag bor här och det är väl ganska viktigt tänker jag. Det viktigaste skulle en kunna säga. Mycket konstigt. Kan jag väl tycka emellanåt. Det också. Tre år! Fattar ni? Fast bott har jag väl gjort två dryga år. Men ändå. Det är ju verkligen lite galet..

Annars är det ju massa jobb och mycket pendel till jobb och mycket tankar om jobb. Och livet. jobblivet. Livet som jobb? Livsjobb? AHHH! Alltså jag kommer ju inte ifrån rädslan av att den där bittra, gråa kommuntanten blir verklighet. Att den bara börjar växa därinne nånstans. Lite,lite. För varje sekund. Men det är det där med vuxen. alltså på riktigt kan jag inte se mig som det - och nu sitter jag där som en bebis i vuxenkläder. Det är liksom inte riktigt bekvämt.. Men jobbet är fint, bara lite ovant. Och jag måste från hela hjärtat säga att jag inte har träffat en enda grå kommuntant i kommunen/Falbygdens Energi – det är är faktiskt sjukt att alla är så snälla! Mycket fint! Mycket tur! Väldigt tacksam för det. Tack! För annars hade det kanske varit skit.

Sammanfattning: Jag är Energi- och klimatrådgivaren som inte kan någonting men som har fått upp ett intresse för värmepumpar och dylikt. Det är lite roligt. Men också en EKR (internspråk här) som är rädd att trilla dit och bli en olycklig arbetande människa. Mycket bortskämt tänkt. Vilket ge nya tankar. Och allt detta slutar nästan varje kväll i en massa funderingar om mitt liv. Inte lika extremt som förra året, men en viss flykttendens rycker väl ändå i mitt vänstra ben. Det där undrar jag om det någonsin kommer sluta? Eller är jag så barnslig att det aldrig gör det? Eller som grannflickan sa: ”Men Nina, alla måste ju inte bli vuxen några kan ju vara galen” (nu mycket felciterat. Jag minns inte längre orden.) alltså så rätt hon har. Jag kan ju vara Nina även om jag blir bitter. Slutsats för dagen.

Jaja, kärleken då. Det är väl det enda ni är nyfikna på. Det är så det funkar. Så: sammanfattning: Nina är kär i en mycket fin person som hon gillar väldigt mycket. fint. lite (massor?) läskigt. men mycket mest fint. och just nu tror hon att det är värt att ta risken. Livet ni vet.

Jaha du. Allt annat står still. Denna vecka så städade jag varje dag efter jobbet och flyttade lite på möbler. Lite hit. Lite dit. Och sedan tillbaka. Haha, mycket konstigt. Men lite nöje ska en väl få ha såhär sista veckan innan lovet. (Alltså på riktigt varför är lov fel ord och semester rätt? Vad är det för skillnad? Det är som trosa och kalsong. Mycket konstigt.) Så definitionsmässigt utifrån sett är jag helvuxen nu. Jag har klarat nästan alla avkryssningar: jobb, hus, bil, hund&katt, partner,.. Förutom barn, fina saker och såna färdiga semesterresor då. Jag är nästan som ett typexemplar vuxenmänniska. Bara schwupp. Lite sjukt (men inget fel med det! Förstå mig inte helt fel nu. Bara lite sjukt och kanske lite oväntat. Kanske. iaf för mig.)

Struntprat. Men vad är inte det? Allt är väl det? Egentligen. Jag tänker att vi alla går runt med varsin luftballong fyllt med tankar och sedan brukar ballongerna/tankarna vara ganska lika men så säger vi inget till varandra. Tills någon spräcker vår ballong. Med en tunn nål. PANG. Och då kommer alla tankar fram i luften som andas in av den/de andra. Men redan då blåser vi i smyg upp en ny ballong – kanske i en annan färg. Så allt är ballonger egentligen. Strunt-ballonger. Ganska ofarligt ändå om en tänker så, tänker jag. Men det kanske blev tvärtom? Att det låter läskigare. hoppas inte det.

Nu har jag i alla fall tre veckor semester. Nu ska hinnas allt. Och inget. Känns mycket konstigt. Min kära lillasyster är på världsresa och plötsligt ryckte det i min lilltå att vilja dra ut dit och se vackra berg och örnar. Men jag kan ju kolla på hennes kort också. Tänker jag. Puss till henne!

Jaha, men nu är tvättmaskinen klar. Har jag sagt allt? Pengar, (makt), kärlek och tankar. Ja- det är väl det livet handlar om. Fy fan alltså. Det är sjukt. 

Men allt kommer väl bli bra? Och alla drömmar blir väl verklighet?

Ja, men bara om du drömmer tillräckligt starkt.

Mycket strunt. Men kanske sant ibland. Om du har massa tur.

Det är lättare att kolla på fina månen. Dricka ett glas vatten.
Sova i sin säng.

Det är det som är modernt. Bara så du vet.

Tack för din tid!

Puss och kram, 

jag är nästan lite lam. 

Som tur är min katt tam. Och hunden min ger mig en kram. 

Annars hade jag blivit alltför stram. 

Där har du mitt liv inne i en ram. 

Alltså shit, tänk om jag är en kommundam. 

/Eure Nina

OCH HALLÅ!! DET ÄR VÄRSTA SOMMAR!!! och just det, jag har varit i Grekland på Temenos filmvisning. Mycket speciellt. Men om det en annan natt.

mycket ful video. strunt i den - bildmässig.