Nu är stadsodlingskursen slut.

Idag hade vi avslutning. Det är alltid så konstigt när saker ta slut. Det spelar egentligen ingen roll om det bara är juicen, godaste soppan eller en lång frukost, en bra film, rasten, dagen, helgen, året, kärlek, eller en väldigt bra kurs. På något sätt blir det alltid en liten (eller stor) sorg. Men nu måste jag ju erkänna att det är mer sorgligt när en bra kurs tar slut än när en god juice gör det. Det går kanske inte att jämföra riktigt. Men ändå, ni fattar känslan. I alla fall: idag tog vår fina odlingskurs slut.

På ett sätt är jag lite lättat. Det har varit krångligt att få ihop allting i mitt liv. Jag har pluggat 150% samtidigt som mitt huvud har försökt tänka en himla massa tankar om min framtid. En väldigt speciell tid har det varit. En slags mellanlandning mellan självhushållningskursen och flytten till gården. Det är inte bra med såna mellanperioder. En är varken i det gamla eller i det nya och då blir jag lite rastlös och nästan lite deppig. Så är det. Det kändes ofta jobbigt att jag inte kunde vara med fullhjärtat på kursen och när vi fick present idag så skämdes jag nästan ännu mer. Men sånt där ska jag försöka sluta med. Kursen har ju varit en helt fantastiskt tid och nu har livet varit som det har varit.

Men nu om avslutningen. Vi hade massa presentationer. Elin och jag presenterade vårt projekt om våra besök på olika självhushållningsgårdar. Och jag blev väldigt pepp på det, ännu mer – om det nu går att bli ännu mer pepp. Det roliga är att vi har fått med oss en fotograf nu, Leo, som ska hjälpa oss att ta massa fina bilder ifrån alla spännande gårdar som vi ska besöka (om ni har tips på gårdar vi måste besöka - skriv till mig!). Sedan var det även andra som presenterade och det är så spännande att lyssna på allt som vi alla har hittat på! Så coola människor som har gått denna kurs alltså.

Och så god mat alla lagar här. Knytisar med det här gänget blir helt klart de bästa knytisarna. Det är sorgligt att tiden här är över. Men samtidigt bjuder livet nu på nya äventyr och jag längtar verkligen till att få börja på riktigt. Jag har ju svårt att verkligen ge mig hän när det är kurser, för jag är rädd att förstöra för de andra. Men när jag får odla där hemma på går’n så spelar det ju ingen roll. Om något blir fel förstör jag ju (just nu) bara för mig själv, haha. :)

Tack alla ni fina som gick kursen! Jag är väldigt glad att jag hittade denna kurs och fick hålla på att odla och lära mig massa även år 2013! Tack till de bästa lärarna Karin och Nils också (jag kan tydligen inte uttala Nils’ namn på riktigt, utan säger Nieelz – tyskt uttal. Ursäkta för det nils, jag fick reda på det igår när Daniel och jag skrev kuverten).

Tack, tack, tack!

År 2014 blir det odling på Skattegården. Det ser jag framemot.

Puss och kärlek!

/eure Nina

Nästan alla vi när vi gräver om gräsmatta till trädgårdsland. Bilden är snodd från kursens blogg: stadsodlingilund.blogspot.se

Bilder för de som inte vill läsa texten.

Lilla hästkastanjen. Namnförslag mottages vänligen.

jordskeppet utifrån. tyvärr ytterst suddigt. men det är såhär långt mina ta-bild-i-smyg-fotograf-kunskaper räcker.

inuti jordskeppet. men det var super, super stort!

Komposthål som mina fina vänner grävde. 

                                            kompostbädd à la Karin. Tack Karin

  

påfyllnadsmaterial.

Såhär långt har jag kommit (med massa hjälp av andra) med landet. bara hälften så långt som jag ville komma. snyft.

Och mitt avskedspresent. tack för den åkern!

Hemtenta, frustration, ensamhet, besök, glädje, stenar.

Jag tror rubriken är redan hela förklarningen. Ni som inte orkar med långa babbel-inlägg kan sluta här. För babbel-nina är nog i full fart idag. Vi får se hur det artar sig:

 För två veckor sedan åkte jag upp till gården för att skriva min hemtenta. Sådär kul. Hemtentan alltså. Den var så lång, så lång, så lång. Och jag är så lat, så lat, så lat. Och så kände jag att jag är så obegåvat att jag inte har läst alla texter osv. Men så är det väl när man sitter någonstans med en hemtenta. Lite såhär tänkte jag:

http://www.youtube.com/watch?v=Ma3hrWX1Pb0

Och så blev det helg och några från fina odlingskursen (http://stadsodlingilund.blogspot.se/) på besök. JAAA!! Jag älskar besök! Jag blir nästan lite för glad! Men det är ju fint ändå! (det är sjukt också att jag börjar gilla prata i telefon. Jag som tycker det är så jobbigt. Så om ni vill uppleva prata-med-nina-i-telefon är det bara ringa när jag är häruppe). Det var så fint att ha er här! Vi lagade mat, kollade film på projektor, spelade massa spel, jobbade lite ute, gick på promenad, gick vilse (eller jag trodde att vi gick vilse), skrattade, drack vin, åt ännu mer, grävde lite, pratade om de stora problemen i vår värld, osv. Det var fint - om man vill sammanfatta utan onödiga ord. Karin var så bra och jobbade massa ute och nu har jag en kompostlimpa och massa komposthål som jag fyller flitig. J Och det bästa: vi har satt första trädet här på gården. En liten hästkastanj som får växa sig stor och stark nu. Så fint!

Sedan stannade Elin kvar för vi skulle åka och hälsa på lite olika gårdar. Första gården var Bossgården som ligger här i Tidaholm (http://www.alternativ.nu/bossgarden/). De tre var så fina och jag är så glad att de bor så pass nära. Riktiga schnaffar med en jättefin gård. Ni måste alla åka dit och träffa de. För då blir ni glada. Det var sjukt inspirerande och jag blev taggat att vara med i massa projekt här i Tidaholms kommun. :) Riktigt fint det. Och så fick vi världens godaste bröd. Åh, så bra med snälla människor.

Sedan kom måndagen. Stormens dag. Elin och jag hade såklart missat helt att det skulle bli storm! Så vi började köra mot västkusten där en gård ligger i Skärgården. Vi hittade dit på ett mystiskt sätt, för gps:en visste inte vart det låg. Men så kom vi till en väg. Och i vägen var det ett hål. Vi pratade med byggmänniskorna och de berättade att vi skulle åka till världens ände och hur vi kom runt hålet i marken. Vi körde vidare och kom till slut fram. Vilken man vi träffade! Tusen olika projekt hade han på gång och kurser och idéer och allt. Men jag började bli nervös med stormen. För på radio sa de att det var den värsta stormstyrkan som kan komma. Jag är ju en räddis, så vi åkte vidare när det började regna. När vi kom till hålet i vägen, var hålet ännu större så vi kunde inte köra förbi. Haha, vi blev rädda att vi var fast. Men byggmannen lugnade oss och guidade oss till en annan väg. Och så körde vi mot Göteborg för att köra mot Borås. Och då började radion göra oss rädd. Och att vägarna blev allt mer folktomma. Bäst var när radiorösten sa: ”måndagen den 28 oktober 2013…”. Det hade vi aldrig hört. Så jag började nervös ringa runt till folk (för varken elin eller jag har en sån modern telefon med internet). Till slut svarade min storasyster som sa att vi måste vända om! Elin fick sms av SJ som sa att hon inte kan åka tåg hem för att det inte går några tåg. Vi gjorde det och flydde stormen. Sorgligt för vi missade kollektivgården utanför Borås. Men de sa när vi ringde: ”Ni ska ju inte riskera livet för att komma hit!” Det stärkte vårt beslut. Döden var ju en liten onödig risk. Vilken action! Vilket drama! Regn, regn, regn. Vi har en timme kvar tills stormen börjar. Vi har inte ätit på hela dagen. Men vi är på flykt för Simone.  Dramatiken var total. Och så kom vi hem till Orleka. Och väntade på stormen. Vi hade bunkrat upp med två paket glass. Men det kom ingen storm. kanske lite vindpustar. Så vi fick initiera stormen själv. Bildbevis nedan:

ganska hemsk bild. men de andra var värre. så det är det enda ni får se.

Sedan blev det tisdag och jag skulle plugga. Men det gick ju inte såklart. Och så hittade vi att det var ett studiebesök i nordens första jordskepp i Borgunda. Och det var så fint, så fint! Dessa människor var väldigt härliga och har byggt allting själv utan maskiner och bara med sina händer. Sånt fascinerar ju mig. Och så är det ju jätteroligt att ha nordens första jordskepp typ som granne! Ja, det är det. (nu förstärker jag här, så ni också tycker det. psykologisk trick. Varning för hjärntvättning! OBS!) 

Åh, och så var Elin och jag vuxen och tog emot murarna här på går’n som skulle kolla på kaminerna. Jag kokade till och med kaffe, men den var såååå svag att jag fick hälla bort det. Så jag vet inte om jag gjorde ett så vuxet intryck trots allt. Men de var roliga och snälla! :) jätteroliga faktiskt. Och så kokade jag om kaffet och då sa de att den var ok. Det var ju bra.

Sedan åkte Elin hem. jag blev lämnad. sorgligt. men vi hann med en sväng på omställning falköping träff. :)

Så jag blev själv. lite mer galen igen. men dagarna fylldes med plugg och gräva land och brottas med stenar. Väldigt roligt ändå. I fredags lämnade jag in tentan. FRIHET! Och så stötte jag på världens största sten och bråkade med den. Vi bråkade ganska länge. Jag blir galen därute och speciellt när det kommer fram en sten som inte vill bli upplyft. Jag kan typ inte ge upp.det är tur att det blir mörkt. och den här ville verkligen inte bli flyttat. Fredagen tog slut. Frustrationen satt djupt över stenen. Jag var nästan arg.

Lördag. Jag fick finbesök från Stockholm. Väldigt trevligt. Det var väldigt fint att ha dig här, ifall du nu läser det här inlägget. Vi sov, vi åt, vi var i skogen, Vi gick runt mina ägor (AHHHH... jag är en fucking-ägare), vi åkte på gudtjänst (inget skämt faktiskt. Jag har varit på gudtjänst. Det var mysigt. Och märkligt. Men mest mysigt. Konsert och allt. Och så såg jag människorna från byn. Eller några i alla fall. Men jag var för feg för kaffe efteråt. Kände lite som om folk skulle komma på mig att jag inte är troende om jag inte var ordentlig. lite spännande. Men som sagt det var mest mysigt! Faktiskt. Gud, vad jag håller på att förklara mig…haha, rätt ord där. väldigt roligt äventyr. lugnt äventyr. egentligen mer utflykt än äventyr.) Och så åkte mitt besök hem igår. Och då blev det tomt och jag sov först bort lite tid och sedan flydde jag går’n för dagen och natten och hälsade på hos mina föräldrar. Lagade middag till de och kollade på film med papi. Och så sov katten Mona hos mig. Det var mysigt. och jag slapp vara själv :) Jag måste verkligen bli bättre på det där.

OCH och och: jag har äntligen frågat bonden om ensilagebalar! Och han sa jag får ta de gratis. Det var lustigt för jag fick springa runt över hela gården och leta efter honom överallt. Och han var lite förvånad först när han såg mig. Haha, jag måste lära mig att göra ett mer seriöst intryck. Fast samtidigt gör kanske naivitets intrycket att folk tycker lite synd om mig och vill hjälpa mig. Och jag är ju lite dålig på att leka cool och kunnig.

Vilken veckorapportering ni har fått nu! Nu ska jag flytta stora stenen från landet, byta däck på bilen och sedan städa och packa inför hemresa imorgon! och så hackade jag nästan av min tumme idag. Det ska bli skönt att åka tillbaka till Malmö, men samtidigt kommer jag sakna det jättemycket. Schakkalakka boom boom. Nina som inte är nöjd. Fast så är det ju inte. Men en sak som är ytterst tråkigt är att jag inte har hunnit gräva så mycket som jag hade tänkt! Det är bajs. Det är det jag måste lära mig, att saker ta så mycket längre tid än jag tror att det ska ta. Och att det är ok. För det är det väl? Har ju typ hela livet på mig.

Ja, det var nyheter från gården! Jag hoppas att min veckorapport stillar er förväntning. Men det blir ju roligt när jag har bilder på höns och sånt. Och flashiga bilder på egenodlade potatis i jordig hand. Det är sånt folk vill se. Inte stora stenar och löjliga flickor. Jag vet allt vad ni vill läsa. Men det får ni vänta med ett år. Då jävlar blir det snygga grönsaksbilder. I värsta fall får jag sno såna från nätet och lägga upp här. fast det säger jag inte då. haha, nej då. jag ska inte fuska!

BAJS! Nu blev det långt igen. Mina händer ska sluta nu!

Puss puss, jag är rädd att jag har tappat min hårtuss!

/Eure Nina

PS: men det bästa av allt! Vi fick upp stenen! jag kan nog leva på det där tills nästa sten, som är ännu större dyker upp! :)

25 År

Igår fyllde jag 25. Nu känns helt klart mer ok att flytta till en gård. 25 låter ju vuxen. Lite mer vuxen än 24 i alla fall. Det är tur. Vi hörs snart, för snart ska jag åka upp igen och gräva land! Det ska bli roligt.

/N.

Det är vackert här...

Orleka-Malmö-Orleka-Malmö

Hej,

Jag är tillbaka i Malmö nu. En månad ute i orleka är överlevt. Det roliga är att det känns bra. Alla mina tusen stora planer har jag inte hunnit med. Jag är en för stor kaot (=människa som är kaotiskt, vet inte om ordet finns på svenska) för att sånt ska funka.

Att öppna dörren var inte lika magiskt som jag beskrev i förra inlägget. Det var inte då tusen tankar strömmade genom mitt huvud och jag kände att jag kom hem. Det var faktiskt inte alls så. Jag mest öppnade dörren och sprang runt som en toka och kollade in i alla lådor som fanns. Det var alldeles för konstigt för att kännas så stort och magiskt som jag trodde att det skulle kännas. Men visst var det häftigt, men jag fattade nog inte riktigt (om jag ska vara ärlig så fattar jag nog inte riktigt än). Mest av allt är det helt absurd att försöka förstå att gården finns. Det finns liksom en gård som jag kan flytta till. Som jag kan odla på. Det är ju helt sjukt. Så jag gick bara runt och kollade och det kändes väldigt, väldigt overkligt. Jag vågade inte ens sova där själv första natten utan tvingade min bror, hans tjej och deras lille karl att sova där tillsammans med mig. Hur fegt är inte det? Men det kändes faktiskt bra från början. Ändå. Sedan åkte jag ner till Malmö igen för att ha några skolveckor kvar, för att sen vara hela juli däruppe. 

Juli. Det var fint att vara där. Det var roligt att sätta in nyckeln och vandra runt i alla uthus och kolla på alla ställen. Det var märkligt att gå på jord och det är ens "egen". Jag är markägare nu. Det är helt sjukt. Och lite obehagligt också. Jag som är en sån kritiker när det gäller ägande. HA, så det kan gå. (Min granne Edvard sa en dag när vi möttes vid brevlådan: "Jag gick på dina marker och hittade en jättefin blomma" - jag skrattade nervöst, vad säger en på sånt? "dina" marker - så himla konstigt... han blev nervös och undrade ifall jag verkligen var ägaren. haha, mycket komisk ögonblick. (fast kanske inte lika komiskt nerskriven...)) Det kom fina människor på besök. Det blev massa bad. Massa sol. Massa ved. Strömavbrott. Det fanns stunder av ensamhet och massa tankar (mindre skönt kan jag ju erkänna). Det var konstigt. Det var fint. Det var overkligt. Efter några dagar började jag kolla efter bilar som körde förbi. Då blev jag lite rädd. Kommer jag bli en sån nyfiken tant som har kudde under armarna och står i fönstret och beundra gatan? Iofs bruka de vara väldigt gulliga. Kanske mitt nya hobby. (jag började också med massa teorier vart folk ska och sånt. haha, väldigt lustigt det där)
nu till sorgligheten: jag har ju verkligen inte hunnit med så mycket som jag hoppades att jag skulle göra. Inte ett enda fönster blev renoverat. Inte en enda husfasad blev putsad. Inte ett enda rör isolerat. Fast en ska ju tänka positiv. Så: Elin hjälpte mig städa hönshuset (se nedan). Våra näsor var fyllda med bajs och damm efter det. Och nya vännerna från hufvudstaden hjälpte mig att börja gräva mitt första land (jag skämdes lite när min granne kom förbi och fyra halvnakna män står och gräver i en grop. och jag står vid kanten och kollar på. Med armarna i kors. Det var pinsamt.). Och så var det massa fina andra människor på besök som gjorde massa genom att bara vara där! Även en värsta (mindre) återträff à la Värmland hanns med. Schnickischnacki, jag är verkligen inte på bra skrivahand idag. men det här inlägget måste ju göras någon gång. och om det görs idag eller imorgon - det blir ju samma sak ändå.

Tillbaka till allvaret. Jag tror det som känns lite konstigt just nu är att lämna ett stället. Ett hem. Malmö. Lämna ett ställe för att flytta till ett ännu mer hemmigare. Att jag på något sätt ändå känner att det är läskigt att binda mig till en plats. Jag är dålig på sånt. Jag älskar att hoppa runt. Men det som gör att jag ändå vet att det är så jävla rätt är att jag aldrig känt mig så säker och glad att leva på ett visst sätt som när jag var i Värmland och levde så. En sån jävla frihet. Och den friheten kände jag nu den månaden jag var på gården igen. Det är helt galet.

Och det viktigaste: jag vet att det kändes jävligt rätt när jag var där och att det kan bli bra om jag bara kör. Men jag måste ju erkänna att jag emellanåt känner mig som ett litet, litet barn som undrar vad den håller på med. :)

och och och: det finns massa blåbär, vildhallon, smultron och hjortron i skogen runtomkring! och massa älgar, rävar, kaniner, harar, en varg, och säkert tusen andra djur. och massa fin natur. och världens finaste gård! ;)

Jag hoppas att jag snart kan skriva något mer handfast. Inte såna här schwuppididubbi-inlägg som mest är som små dagboksanteckningar. Såna tramsinlägg. Det är ju bra om det är mer intressant kanske. Så att ni som läser detta känner att ni får ut något av det hela. :)

Ett skämt sitter ju aldrig fel (inte egen komposition. Daniel berättade den en kväll på väg upp till urkult. Jag tror när Jennie och jag inte kunde sova. men det minns jag inte.):
Vem använder mest toapapper i HELA världen??

Nu är det bara drygt ett halvår kvar i Skåne. Det är sorgligt. Men samtidigt väldigt, väldigt roligt. Dessutom är det typ tusen år kvar innan jag ska flytta. Nu är jag ju här.

Ska försöka bli bättre på att uppdatera här också. 

Svar på skämtet: Alibaba och de 40 RÖVarna. haha, ja jag vet att den är kass. Men jag tycker sånt är roligt.

/Eure nina

ps:  Och förresten: Snart bjuder jag in på gräva-land-hos-nina-helg. maten och allt trevligt står jag för om en gräver lite. :) eller så får en bara hänga också och ha det fint! 

hönshusaction (skrapa massa bajs):

kärlek from the rapphönorna
maskerade mot bajs och internetigenkänning.
(skämt? inte? ingen som vet)

Nu börjar det.

Det är kvällen innan jag ska åka upp till Västra Götaland för att ha möte med banken, mäklaren och de förra ägarna. Det är kvällen innan kvällen när jag ska bli gårdsägarinna. Det är kvällen innan jag börjar mitt livsäventyr. Haha, eller det vet jag inte. Det är i alla fall kvällen när allt känns läskigt och ändå otroligt lugnt. 
Igår bestämde jag mig för att inte skriva mitt magisterarbete och vara fri för att drömma om min lilla gård. Det känns väldigt skönt. Jag har varit en hetsig stressboll i två månader. Det var två ganska hemska månader. Så då tyckte väl min hjärna att det inte var värt det. Och jag är jätteglad att jag bara får tänka på gården nu. Att jag får drömma nu om allt jag ska hitta på utan att ha dåligt samvete att inte skriva meningslös text. (Fast det var väldigt jobbigt att lämna min medskribent (heter det så?) i sticket. Jag är verkligen ledsen för det.)

Mycket ska fixas i sommar: fasaden ska skrapas, fönster ska renoveras, hönshuset ska fixas, gå på mycket loppis och auktioner och så vidare. Och så hoppas jag på massa besök och glada stunder med massa fina människor. Ni är alla välkomna, det är bara höra av sig. Det känns otroligt overkligt att det på torsdag faktiskt blir verklighet. Eller i alla fall första steget att bli verkligt. Helt fantastisk känsla som kan beskrivas som att vara kär, men tusen gånger värre. Jag kan knappt tänka på något annat just nu. Allt kretsar just nu på något sätt om min lilla gård. Min gård. Så märkligt att kunna säga så.

Det ska bli väldigt roligt att få öppna dörrarna till husen på torsdag och gå runt och kolla på allt. Att känna efter. Att reda in de få sakerna jag kommer ha med mig. Att se efter vad de förra ägarna har lämnat efter sig. Att bara andas in. Ta en kopp kaffe på trappan upp till huset och andas ut. Gå runt på marken och börja smida planer hur och vad som ska göras först. Det ska bli häftigt. Ni kan nog inte gissa hur mycket jag har funderat över hur det kommer kännas. Det är så sjukt overkligt. HA! liksom.

Men innan dess blir det samtal till försäkringar, möte med banken, diskussioner med familjen, tankar om hur det ska gå, en hemsk lång bilresa upp. MEN bara om tre dagar kommer dessa hemska saker vara över och förhoppningsvis allt med försäkring avklarat. Dessutom kommer nästan hela min familj vara samlad i helgen. Till och med min bror, hans flickvän och lilla Karli kommer från Berlin. Och Dauko kommer tillsammans med sin pojkvän. Och Ester. Och Frida. Alla kommer vara hemma i Falköping! Det är helt fantastiskt fint. 

Jag är så sjukt tacksam och glad att det här kunde bli möjligt. Att jag är så lyckligt lottad att jag får den hjälp som behövs. Att jag faktiskt kan leva min dröm om jag vill. Det känns skönt att platsen är bestämd nu. Att jag kan rota mig någonstans till slut. Samtidigt är jag fortfarande fri och jag är så glad att jag känner så nu. Rädslan att vara fast för livet, att Berlin egentligen är mitt hemma, att jag inte kan slå mig ner - börjar sakta, sakta släppa allt mer. Allt finns ju kvar. Hela världen finns kvar, även ifall jag bara är på en plats. En plats där jag aldrig trodde jag skulle hamna. Inte med 24 år. Eller 25 blir det väl vid riktiga flyttens datum.

Det enda jag är rädd för nu är väl just att vara ensam. Att det inte blir som jag har tänkt. Tänk om ingen vill flytta med mig? Men även de tankar lugnas nu: Då är det så. Jag får ta det då. Jag kommer aldrig kunna se in i framtiden och framtiden kommer oavsett.

Men just nu känns allt väldigt pirrigt i magen. Schubidubidabidu. haha, jag bara sitter här och vill skratta. Men det går inte för jag måste sova nu. Skratta få det göras en annan dag. :)

Imorgon börjar kanske min dröm. Det är en ganska häftig känsla.

Kärlek,

Eure Nina

Ps: det här ska vara en liten blogg om mitt stora äventyr: gård. Jag ska berätta om visioner och planer och sånt lite senare. Ville bara snabbt skriva ner några tankar så att jag minns hur det var precis innan jag fick gården. Det blev ett ganska sådär inlägg. Så blir det när jag bara rafsa ihop något skit. inget utrymme till något annat än sliskig text. Livet alltså. Godnatt!