Grönsakslandet är färdiggrävt för i år!

Ja, rubriken säger det. (jag tror) Att jar är klar (med hjälp av massa andra gräv-hjälpare) med att gräva för landet i år. Nu måste jag bara fylla på med ny jord, för det saknas en massa. Hitta en ensilagebal vore också fint och plocka mer gödsel från kohagen. Så projekt 1 nästan klart.

typ såhär stort är det. Det syns nästan alla sten som vi har tagit upp. (jag betraktar mina små vitlök. därför den konstiga hållningen)

I helgen var jag på permakulturdesignkursen som Glokala Folkhögskolan ger. Egentligen är det bara för skåningar, men jag är ju typ skåning fortfarande, så jag får går den i alla fall. Väldigt mysigt att träffa så många fina vänner igen och dessutom träffa massa nya fina människor. Det är fint det. :) Och finast av allt är att det är tre träffar kvar! Väldigt bra det. Speciellt att det blir intensiv umgänge med människor, haha.

Sedan har det hänt en till helt cool grej: Triakel har släppt en ny skiva "Thyra". Och så ska de spela på Urkult i år. Jag blev jätteglad när jag upptäckte det idag. De är bandet som fick mig att börja lyssna på svensk folkmusik för många, många år sedan och det är jag sjukt glad för!

Åh, jag är så ledsen att jag inte kommer på massa skämt så att läsning blir lite muntert. Men just nu är jag väldigt kall och lite stressad över att jag inte har hunnit göra något ute idag. Dumt det där. Men  livet är ju så. Inte dumt, men oplanerat. Blubbidiblupp. Skåne till helgen igen. När ska jag äntligen bara vara här igen? Känns som jag bara hoppar igen. Det är inte bra. Svårt med balans. Alltså det här att varken göra för mycket eller för lite.

just det, snart blir jag valpvakt igen. Mina föräldrar ska skaffa en liten en och då ska jag passa den under veckorna. haha. ja det blir ju spännande det där. Men kanske inte så spännande för er. Min Alfons har blivit gigantiskt stor och tung. 

Nej, men det här får inte bli någon jobbig hundblogg. Det blir ju hemskt för folk som har hundfobi. jag ska försöka hålla mig. idag ska jag hålla mig kort. Nästan all lök har kommit upp! Kul! eller jag tycker det i alla fall. Nu är det här schlut!

Puss på er,

/Eure nina

KÄMPA SHOWAN

På söndag MÅSTE alla ut på gatan och visa att vi inte har plats för nazister på våra gator. Och att vi absolut inte har plats för nazister som försöker mörda folk med knivar. 

Det som har hänt är bara sjukt och hemskt och oförlåtligt! Därför är det så viktigt att vi alla deltar och visar att vi är så många, så många fler än de och att vi inte är rädda! https://www.facebook.com/events/250586945123741/

http://motkraft.net/2014/03/11/kampa-showan-showan-behover-vart-stod-ekonomiskt/

Och så hoppas jag att Showan blir bra snart!

KÄMPA SHOWAN!

Kämpa Sverige!

Tiden går - två månader på gården

Hej! 

(lite som ett brev det här, för nu är det så länge sedan som jag skrev här)

Nu bor jag här. Nu har jag bott här i typ två månader. Det är galet. Det är ju faktiskt 1/6dels år. Sjukt. Och jag är inte deprimerat och liten, även om det har varit lite tufft ibland när mitt huvud ansåg att jag är så ensam, så ensam eller när jag hör konstiga ljud på natten och blir rädd. Det är nog just det som är tufft. Den här ensamheten som jag verkligen inte är van vid. ALDRIG, ALDRIG har jag bott ensam innan det här och oftast då med flera personer och då blir det ju fan läskigt. Haha, vilket skämt om en jämför med folk som verkligen bor isolerat. Jag har ju för det första Alfons som sällskap (och han är världens bästa sällskap) och till och med tillgång till bil... Men jag är lite löjlig. Och nu får väl inlägget börja då. Oberoende om ni är beredda eller inte.

Enligt mig har jag på riktigt flyttat hit när jag hämtade min lilla hund Alfons. Innan var det massa jul, nyår, och annat. Men när Alfons hoppade in i mitt liv kändes det som att något nytt började. Snön kom precis den helgen till exempel. Mycket snö. Och så lilla bebishunden som var som en liten tokboll. (Han älskar fortfarande att bita i mina händer så det blöder. Längtar lite till att alla mjölktänder är utbytta). Det var 11:e januari när Alfons flyttade in och det känns helt sjukt längesen nu! Att jag har varit utan det där lilla monstret är helt galet. 

Suddiga Alfons.

Fy, ute blåser det jättemycket så det låter som att någon försöker ta sig in i huset. Alfons skällde till och med (det gör han aldrig annars). Det där är jag inte heller van vid, att vara ensam och så blir en rädd och så finns ingen annan en kan gömma sig hos. haha, men jag kommer bli världens tuffaste efter den här vintern/våren.;)

fortsättning: En ganska jobbig tid började, samtidigt som den var väldigt fin. Det var läskigt att vara så mycket själv. Och det är det fortfarande. Fy alltså. Aldrig att jag klarar det här utan massa fina människor, så flytt' upp/ner/åt sidan hit! Här finns det plats och massa en kan skapa och göra! 

Första tiden var jag bara på nedre våningen i nästan tre veckor och fick gå ut i minus grader hur ofta som helst för att lillen inte kunde gå trappor och inte skulle kissa/skita inne. Tyngst var det på natten när en stampade i gummistövlar och pyjamas ut i det kalla varannan timme. Men tiden gick och nu kan jag sova i min riktiga säng igen, Alfons kan gå trappor och sover nätterna igenom. Men jag har fått en förvarning hur det är att ha en bebis, respekt till alla er föräldrar alltså. Att typ inte sova på riktigt någonsin är inte roligt. Jag fick ett litet sammanbrott när jag några dagar efter att jag hade hämtat honom tänkte ta en liten tur med honom och bilen. Han började yla så fruktansvärt mycket att jag fick vända direkt. Då trodde jag att jag var inlåst på nedervåningen, i snön, för resten av mitt liv och det var hemskt. Men som tur är älskar Alfons att åka bil nu och jag är super fri. Ensam-fri kanske en ska kalla det. :) Men jag har försökt att skapa mig ett liv här. Jag har börjat lyssna sjukt mycket på radio (betoning på SjUkt), går på folkdans i Skövde (men har bara varit där en gång än så länge - det krånglar till sig hela tiden med mina tisdagar), börjat ta min första dragspelslektion (också bara varit på en, men nu fyra veckor framåt blir det fler), köpt ett dragspel (och imorgon blir det kanske ett piano), gå på valpkurs varje lördag, försöker läsa all kurslitteratur för trädgårdsterapikursen, leker med Alfons, börjat planerar inför odlingssäsongen och de viktigaste projekten och sedan stressar jag mig som fan inför mitt masterarbete som jag fortfarande inte har bestämt mig än vad jag ska skriva om (och nu har det gått snart två månader) -bajs. och så har jag nog aldrig hängt så mycket med mina föräldrar, vilket både är fint men samtidigt jävligt frustrerande att jag inte känner fler människor här. Men det där ska jag rätta till nu när jag har fått mer energi och jag inte tycker det är lika fruktansvärt att vara så mycket själv. 

Ibland kände jag mig verkligen som ensammaste pricken i hela världen. Men nu kan jag hänga ute igen och börja jobba och då känns det skönt i kroppen när en kommer in efter några timmar och bara går och chilla framför en bok, med god mat och sedan sova i sängen. Det är också lite komiskt att jag har börjat bli sådär planerat - det är liksom inte riktigt längre så att jag bara kan springa till affärn för att köpa något. Allt måste tänkas igenom innan. Sjukt att jag klarar av det.

Och nu kom fina Jennie och fina Daniel på besök för tre dagar och vi började fortsätta gräva mitt land och slog stenrekordet. Fy vad många stora stenar det var. Och så sådde vi de första fröna. Jag fick massa frön av de också, det var roligt att ha en minifröbytardag. Det känns skönt att äntlgen komma igång. Och så hemskt fint att ha de båda här. Nedan finns en lista vad jag har sådd, så kan ni följa min lilla såkalender! :) fast ni kanske inte tycker det är så roligt, det vet jag ju inte. Men jag tycker det är roligt. Ni anar inte hur mycket jag längtar till att pluppar ut frön och plantor ute på landet. Det enda jag är lite ledsen över är att jag har bara en så liten yta i år, men det är nog bra. Fast när jag ritade min "trädgårdsplan" kändes det som jag inte fick plats med något alls.

Idag har jag fortsatt att gräva och nu värker mina handleder och min rygg. Det tog väldigt mycket längre tid än när vi var tre. Far min var också här och fixade lite i hönshuset, så vi möttes i köket ibland för lite kaffe och vatten - lite mysigt ändå.

Livet på landet alltså. Det har la gått bra, men lite väl ensamt. Men även det blir en van vid. Och dagarna går så fort fast jag bara ha jobb hemifrån. Det är skumt det. Men folks, ni måste komma och hälsa på! Det skulle vara riktigt fint. Och håll utkik här på bloggen för jag ska anordna lite arbetshelger när jag behöver lite hjälp med olika projekt. Så får ni landluft, mat och förhoppningsvis en trevlig stund, samtidigt som ni får använda lite era kroppar för att bygga staket, riva ut/bygga hönshus eller annat. Hoppas ni tycker det är roligt. Annars får ni komma en annan dag.

Åh, nu är jag så trött. Och det jag har skrivit känns så torrt. Men jag kände det var dags för en ny nu. Och imorgon är det Kvinnodagen, då får ni ut på gatan allihopa! Jag ska nog baka en fin tårta och gå på valpkurs och läsa massa feministiska artiklar och böcker. Och så ska jag gräva en massa. Lite ledsen är jag att jag inte är i Malmö imorgon, men jag är ju där på söndag. Fast det är ju ändå en dag försent. 

Nu får ni en puss på kinden och förhoppningsvis en fin fredagskväll (eller vilken veckodag det nu är när du läser detta). Jag mår bra kan väl det här inlägget sammanfattas med. (Men vill ha besök! Mera, mera, mera! haha.)

Pusspuss,

Eure Nina

Sådd 5 mars (lite sent - fröna komma lite sent. Hade tänkt så 1 mars):

• Purjolök
• Gul lök
• Rödlök
• Gräslök
• Piplök
• Stjälkselleri
• Bladselleri
• Chilipeppar
• Chili
• Paprika
• Aubergine

min odlingsstation. väldigt dålig bild, men jag har ingen bra kamera just nu.

ÅH just det! några av mina vitlökar har kommit upp! YEAH!!! :)

Tidaholm - Här är gräset grönare (Tidaholms slogan)

Jag har flyttat. På riktigt. Sitter nu i mitt nya vardagsrum på min "soffa" med en kall öl (det är en säng. soffan, inte ölen. jag äger massa sängar. sju. Så de får bli allt), lyssnar högt på en gammal spellista och inspektera rummet. Så konstigt! Alla lådor är uppackade nu och sakerna ligger på sina nya platser. Det tog ändå nästan åtta timmar. och ändå blev det bara små möbel-öar här och där. Haha, det är lite groteskt faktiskt.

Så idag har jag typ bara packat upp och möblerat om i tusen timmar. Men ni får en liten bakspolning: I förrgår låste jag för "sista" gången dörren i Malmö. (Alltså - det är inte sant. Det kommer inte ha varit sista gången. Malmö kommer jag ju vara tvungen att besöka ganska ofta nu under våren. Men för att folk ska läsa det en skriver måste en öka lite dramatik, ljuga lite. Det har jag läst: annars tycker folk det är tråkigt. Jag har kvar en säng (en till! jag är typ sängsamlare nu) och ett täcke i Malmö och typ knivar och gafflar och köksgojs.) Efter dörrlåsningen så åkte jag upp till Göteborg sov hos min storasyster och lyssnade igår på massa arkitektstudenter som har planerat "Ett framtida hållbart Tidaholm". Riktigt galet att Chalmers arkitektstudenter har Tidaholm som fokus just i år. Jag tar det som tecken. Jag träffade även anställda från Tidaholmskommun. De fattade inte mina skämt. Det blev konstiga tystnader. Och så tappade (och fångade) jag min mat av all nervositet vid lunchen, så hela bordet ryckte till. (Inte bordet, utan människorna som satt runt det.) Värst blev när jag sedan (ganska stolt) förklarade att jag har tränat upp mina reflexer för att jag är så klantig - det blev en till tystnad. Jag blev röd och visste inte vad jag skulle säga mer, så jag slutade prata. Dagen gick, kvällen kom med Dauko och Juan. De körde upp bilen med mina saker till Gbg, plockade upp mig och vi körde vidare till och sov i Broddetorp. 

Men allt det där är faktiskt inte så himla viktigt. Utan JAG HAR FLYTTSTÄDAT, FLYTTAT OCH FLYTTAT IN. Det är sant. Idag kom  jag hit med de allra, allra sista sakerna och försökte ta itu med kaoset och alla tusen saker som stod i vardagsrummet. Jag hade lite ont i magen igårkväll, men sedan tänkte jag: det blir ju det jag gör det till. Det kommer bli goodigood. Och bästaste grejen är att stressboll-nina kan bli bara boll-nina nu. Jag har varit så stressat och rädd i två veckor nu. Är ju ingen organiseringsmästare direkt och ganska mycket blev kaotiskt, hektiskt och konstigt sista tiden. Nu är det gjort och jag kan andas ut. Fett med nice - som ungdomarna skulle säga. Så dansa, dansa hela natten. Mitt nya motto. Typ. Äh, vad fan. Nu ska jag nog tänka lite och försöka sova sedan om jag kan. 

Och ni, nu så är det jul och nyår snart (ifall ni har missat) och sedan blir det 2014 och valp och så får vi se hur allt blir. Det är sjukt: jag är bonde nu. En ännu inte odlande bonde. Fast då är jag kanske bara en bor på landet-människa? Jag vet inte. Visionen hänger i alla fall i köket. Det känns bra. :)

Puss och kram!
/Eure Nina

ps: När en har hus är el SVINDYRT!! Så dyrt att det är läskigt faktiskt.

Pps: Fuck, vad jag kommer sakna människor alltså. Fast det bor ju faktiskt folk här också. Jag får börja sjunga i kyrkokören eller något.

Ppps: haha, den här låten kom upp precis på min spellista: Nina av Babylon Circus. Den kan ni alla lyssna på nu för ni är alla JÄTTELÅNGT bort från mig! :)
https://www.youtube.com/watch?v=4WLVmHe4koc
pusspuss.

packar in rummet och lägenheten

Jag har spontan bokat en flyttbil nu på onsdag. Då åker mina "stora" möbler upp mot gården. Jag hänger inte riktigt med i huvud. Men nu börjar det bli på riktigt. Känslor av "vad fan håller jag på med?" och samtidigt "värsta förväntan och vad kommer hända nu?" är ganska förvirrande att ha samtidigt. Vemod, glädje, förväntan och saknad av det som inte ens är borta än. Så förvirrande. Haha, jag tror det här är den märkligaste känsloförvirringen jag har haft någonsin. Och då har jag ändå haft en del såna i mitt liv. 

Men det är skönt att det ska hända nu. Att jag bestämde mig att flytta typ 1,5 månad tidigare. Mest på grund av att jag ska få en liten valp den 7 januari. Och att min kurs slutar redan den 17 december. Så varför vänta en månad till? 

Sedan är jag lite löjligt med sånt, men det känns ganska skönt att det blir snitt 2013/2014. 2014, det nya livet. (Åh, vad löjligt det låter!! Men jag tror ju i hemlighet på tecken och sånt) Året 2014 är året när jag blir supervuxen. Som att jag överdriver totalt. Flyttar till en gård, skaffar hund, katt och höns och bygger upp min framtid. Hur mer vuxen kan det bli? Haha och det här är Nina som alltid känner sig som ett litet barn, inte vill blir vuxen och mest av allt är ganska rädd för att bli vuxen. Men det här blir bra. Mest lite förvirrat när jag inte fattar själv och ingen runtomkring mig heller. Det ska bli skönt att från och med nu kan folk fråga hur mycket som helst och jag vet mer om hur och vad jag känner. På sista tiden har jag nästan tyckt det var jobbigt när folk frågar en massa. För att jag inte riktigt har förstått att jag ska flytta. Det är konstigt det där.

Samtidigt som: HALLÅÅÅÅ!!!! Det händer nu! hahaha, så sjukt. Jag flyttar från finaste Malmö om typ en vecka till lilla Tidaholm. Jag ska börja renovera och börja odla och försöka hitta ett billigt växthus! Jag ska skriva världens coolaste masteruppsats (om jag nu får skriva den). Jag ska skaffa mig en liten Alfons (valpkompisen som plötsligt dög upp i mitt liv). Jag ska börja med allt och försöka att inte gå under av ensamhet. 

Lilla Alfons. eller korven.

Det är ju mest det. Rädslan av att bli ensam. Men jag får väl skypa en himla massa. Och prata i telefon. Och bygga. Och måla. Och skriva. Och jobba. Dansa. Springa. Gå runt i skogen. Börja med mina tusen projekt. Bjuda in ALLA, ALLA människor jag känner (haha, gud - jag kommer ju skrämma er alla). Längta till sommaren. Längta till att de första grönsakerna kommer upp. Längta till nästa vår. Längta till att Elin kommer hem från Australien. Längta till gårds-inflyttningsfesten i juli. Börja sticka. Åka till massa spelmansstämmor. Och till Urkult. Och gå massa coola kurser! Så vad kan gå fel? Egentligen?

Men ni, vet ni vad? Ni måste bara lova mig att hälsa på ibland! Jag utlovar roliga äventyr och mat och sovplats. Jag tror vi kan ha trevligt därute. :) Att jag är så rädd för att bli ensam är ju ganska spännande. Jag trodde ju ändå alltid att jag är ganska tuff. Men det är jag faktiskt inte det minsta. Jag är nog ganska rädd.

Åh, nu ska jag väl fortsätta packa. Jag blev bara lite sentimental och tänkte det är ett bra tillfälle att skriva av mig här. Lyssnar på Alla Fagras skiva "Vintern ska värma min fötter". Kan jag rekommendera. Väldigt fint. 

På nyår ska jag hoppa över en eld och starta nya livet i Orleka på riktigt. Jag hoppas ni vill vara med i det nya livet! 

Stor kram!
/Eure Nina

Kärlek. Mest en parentes (eller tillägg) till förra inlägget.

Jag måste skriva en sak till. Det är så många som reagerar på att jag inte har en pojk- eller flickvän. Nu när jag tar det här  stora "steget". Och det är jag sjukt trött på. Vad fan liksom. Vem är du att säga vad jag behöver för att det här ska funka? Ofta kommer frågan: "Så du flyttar dit med din pojkvän då?" 

Och det har ju faktiskt fått mig funderar på ifall folk har rätt. Jag hade till och med ett tag panik: shit, jag måste bli kär NU! Snabbt innan nästa år! Det var nu i vår efter ett sånt där påstående om att jag måste ha en MAN nu, för sen är det kört. Kört för alltid. (Jag har bestämt mig för att folk inte har rätt. Jag tror just nu faktiskt det är lättare att inte vara tillsammans med någon och göra detta än tvärtom.) Sedan undrar jag också varför folk tycker det är så jävla viktigt? Det är så konstigt. Ok ifall de tycker det är läskigt att flytta ut själv. Det förstår jag. Det tycker jag med. Och klart skulle det varit lättare ifall jag hade någon som säger: "Nina, vi gör det här tillsammans. Det här är vår jävla dröm" - men det måste väl inte vara någon partner?

Jag tänker inte vänta tills jag blir superduperkär i någon (för det vill jag ju bli i såna fall, haha) för att sedan övertala den att köpa gård med mig och bli självförsörjande med massa andra människor. Och sedan kanske köpa något, flytta ut och hoppas på det bästa. Jag tänker inte göra mig beroende av någon annan för att våga försöka leva min dröm. Det är hela min livsstil en får med mig. Och inte jag som får mitt liv genom någon annan! Mina idéer är ganska radikala om en jämför med vad folk annars drömmer om. Det får en ta då. Eller inte ta. Och visst kan jag kompromissa, men det blir ju lite svårare nu. Jag tänker aldrig bli beroende av någon partner för att kunna uppfylla mina drömmar. Sedan blir jag ju såklart glad ifall jag blir kär. Det skulle vara lögn om jag påstod något annat. Jag vill bli kär. Och när en är kär får en ta problemen som kommer med det då. Det får ske när det sker. Och då får vi se vem det är och vad den personen tycker om självhushållarlivet, haha. Stackars den som blir kär i mig alltså, det är mycket en måste svälja då. Fast egentligen måste en ju inte det. Allt löser sig. En kan ju komma på lösningar.

Dessutom vet jag inte när jag blir kär igen. Det kanske tar fem år. Ska jag vänta med min dröm för det? Och jag vet ju inte ens om den personen vill bo på gården. Den kanske hatar landet? Eller bara vill bo där ibland. Eller vad fan liksom. Det får en ju ta då. Varför är det så himla viktigt? Jag är sjukt glad att Elin troligtvis ska flytta till gården. Och sedan andra människor också. Att många vänner till mig tycker det här är jätteroligt och vill vara med. Jag hoppas få bo med massa fina människor. Det är det viktigaste. Visst behöver en närhet, men det kan en ha utan en definierat partner också. Och kanske blir jag kär. snart eller längre fram. Så slutar med dessa dumma frågor! Det bara fuckar upp mitt huvud. Deal, ok? Dessutom angår det er inte ett skit. Faktiskt.

Så i alla fall: Skit på dig jävla snickare! och några andra också, som kommer med massa påståenden om vad jag behöver. Vi får se hur det går. Men jag tror inte det beror på ifall jag är tillsammans med någon eller inte. Det skulle ju bara vara sorgligt.

/Nina som blev lite sur precis.

Ps: och i värsta fall finns det ju alltid "bonde söker fru".

Pps: Det var ironi. Ett så kallat skämt.

Nu är stadsodlingskursen slut.

Idag hade vi avslutning. Det är alltid så konstigt när saker ta slut. Det spelar egentligen ingen roll om det bara är juicen, godaste soppan eller en lång frukost, en bra film, rasten, dagen, helgen, året, kärlek, eller en väldigt bra kurs. På något sätt blir det alltid en liten (eller stor) sorg. Men nu måste jag ju erkänna att det är mer sorgligt när en bra kurs tar slut än när en god juice gör det. Det går kanske inte att jämföra riktigt. Men ändå, ni fattar känslan. I alla fall: idag tog vår fina odlingskurs slut.

På ett sätt är jag lite lättat. Det har varit krångligt att få ihop allting i mitt liv. Jag har pluggat 150% samtidigt som mitt huvud har försökt tänka en himla massa tankar om min framtid. En väldigt speciell tid har det varit. En slags mellanlandning mellan självhushållningskursen och flytten till gården. Det är inte bra med såna mellanperioder. En är varken i det gamla eller i det nya och då blir jag lite rastlös och nästan lite deppig. Så är det. Det kändes ofta jobbigt att jag inte kunde vara med fullhjärtat på kursen och när vi fick present idag så skämdes jag nästan ännu mer. Men sånt där ska jag försöka sluta med. Kursen har ju varit en helt fantastiskt tid och nu har livet varit som det har varit.

Men nu om avslutningen. Vi hade massa presentationer. Elin och jag presenterade vårt projekt om våra besök på olika självhushållningsgårdar. Och jag blev väldigt pepp på det, ännu mer – om det nu går att bli ännu mer pepp. Det roliga är att vi har fått med oss en fotograf nu, Leo, som ska hjälpa oss att ta massa fina bilder ifrån alla spännande gårdar som vi ska besöka (om ni har tips på gårdar vi måste besöka - skriv till mig!). Sedan var det även andra som presenterade och det är så spännande att lyssna på allt som vi alla har hittat på! Så coola människor som har gått denna kurs alltså.

Och så god mat alla lagar här. Knytisar med det här gänget blir helt klart de bästa knytisarna. Det är sorgligt att tiden här är över. Men samtidigt bjuder livet nu på nya äventyr och jag längtar verkligen till att få börja på riktigt. Jag har ju svårt att verkligen ge mig hän när det är kurser, för jag är rädd att förstöra för de andra. Men när jag får odla där hemma på går’n så spelar det ju ingen roll. Om något blir fel förstör jag ju (just nu) bara för mig själv, haha. :)

Tack alla ni fina som gick kursen! Jag är väldigt glad att jag hittade denna kurs och fick hålla på att odla och lära mig massa även år 2013! Tack till de bästa lärarna Karin och Nils också (jag kan tydligen inte uttala Nils’ namn på riktigt, utan säger Nieelz – tyskt uttal. Ursäkta för det nils, jag fick reda på det igår när Daniel och jag skrev kuverten).

Tack, tack, tack!

År 2014 blir det odling på Skattegården. Det ser jag framemot.

Puss och kärlek!

/eure Nina

Nästan alla vi när vi gräver om gräsmatta till trädgårdsland. Bilden är snodd från kursens blogg: stadsodlingilund.blogspot.se