Vad vill du bli när du blir stor?

På tåget hem från Stockholm idag frågade en ung tjej mig vad jag ska bli när jag blir stor. Och då tänkte jag: shit, jag har inget bra svar på det här. Och det är ju alltid lite jobbigt. Alltså jag har ju tusen idéer men är det det jag vill bli? Och hon var så ball och så ung och kämpade som fan. Det var häftigt. Och jag själv klagar sen ett år på en dum uppsats. Vad är det liksom?

Och just nu lyssnar jag på Lalehs "Some Die Young" som bara hoppade upp i musiklistan. Några dör unga. Det är faktiskt jobbigt att det är sant.

Det är konstigt. Och sorgligt. Och helt automatiskt fluppar mina tankar direkt till en vän till mig som gick bort i höstas. Det är så märkligt att försöka förstå att en kompis som fanns där kan dö och vara borta. Livet är så konstig och orättvist. Det som är svårast är när en inte riktigt kan förstår att någon är borta. Borta för alltid. När personen har bott någon annanstans och egentligen lika gärna skulle kunna leva just nu. I hjärtat känns det ju så, men huvud vet att det inte är sant. Det kanske blir extra konstigt när en inte har haft kontakt på flera år och vännen bara fanns där en tid i ens liv som känns så långt borta nu. Han liksom tillhör en tid i mitt liv som är förbi, och ändå finns den tiden för alltid. En tid som då var så viktig för mig och kanske även för den jag är idag. Och han fanns i den tiden - kanske inte som den närmaste vännen men absolut som en vän som alltid ställde upp och som jag gillade väldigt, väldigt mycket. Så då måste han ju finnas kvar. Men han gör inte det. Det är så märkligt. Han finns inte mer. Han kommer inte göra tusen människor glada igen. Det är bara borta. Det kommer för alltid vara sista gången att jag såg honom 2011. För alltid. Det är så konstigt. Men det som är fint är att du nu ganska ofta hoppar upp i huvud på mig - som nu. Så då finns du - och alla andra som har lämnat oss - ändå kvar. I våra tankar. I alla våra minnen som lever kvar. Och i historier. Och i vilka vi är. För vi skulle inte vara den vi är idag om vi inte hade mött alla människor vi har mött. Det är ändå fint. Och häftigt. Alla människor lämnar ett minne hos någon och blir därmed levande för alltid.

Det är kanske är dystert och dumt och skriva om sånt här. Men det är ju så livet är. Alltså också är. Och idag är lite en sån dag där jag skriver inlägg som egentligen borde höra hemma i en hemlig dagbok och inte på en offentlig jävla blogg. Och jag kanske kommer ångra det här. Men som Edith sa: Je ne regrette rien. :)

Men svaret på det där vad vill du bli när du blir stor är alltså kanske ändå inte så viktig egentligen. För om några av oss dör unga så är nog det viktigaste att vi bara umgås med alla vi tycker om och säger till de att vi tycker om dem? Och jag tycker om så många som jag vill umgås så mycket med och bara trycka sönder utav kärlek.

Det som är mest jobbigt är väl det faktum att vi alla BLIR stora och med det kommer att döden blir mer och mer närvarande och finnas där allt mer tydligt. Och det suger ju. Men det är inte det vi ska tänka på. Jag tänker verkligen att det viktiga är att säga till de vi tycker om att vi gör det. Så att vi inte behöver regretta någonting när det sedan är försent. Så gör det för fan! Och red upp alla onödiga konflikter!

Den här helgen alltså. En väldig fin lördag/söndag där jag träffade tre fina vänner jag möter alldeles för sällan. Helgen då jag sjöng karaoke för första gången (och åt för första gången på restaurang i Stockholm, haha). Helgen som gav mig lite storstad. Helgen med första turistcard i mitt liv. Helgen som slutade med en halvförkyld-jag och tankar om att människor dör. Så är väl livet antar jag. Inte annorlunda i en lägenhet eller i ett hus på landet. För vi är ju alla människor - vackert alltså (vackra också!).
(ojoj, nu övergår det här i total kitsch.)

Åh, nu måste jag sova innan filosofen i mig tar över alldeles för mycket. Detta inlägg komma ligga i alla fall tills imorgon. Alltså ifall jag ångrar mig.

Men jag tror att mitt 2015-motto Vännernas år är helt rätt. Det känns faktiskt så. Tusen rätt.

Puss & Kram!

Ta hand om er!

/Eure Nina - som är så glad över att ha äran att känna er alla.

Ni har ju alla varit med och skapat
(och fortsätter skapar) den jag är
- på ett eller annat sätt!
Fint faktiskt.

KÄRLEK!!!!!