lördag 21 december 2013

Tidaholm - Här är gräset grönare (Tidaholms slogan)

Jag har flyttat. På riktigt. Sitter nu i mitt nya vardagsrum på min "soffa" med en kall öl (det är en säng. soffan, inte ölen. jag äger massa sängar. sju. Så de får bli allt), lyssnar högt på en gammal spellista och inspektera rummet. Så konstigt! Alla lådor är uppackade nu och sakerna ligger på sina nya platser. Det tog ändå nästan åtta timmar. och ändå blev det bara små möbel-öar här och där. Haha, det är lite groteskt faktiskt.

Så idag har jag typ bara packat upp och möblerat om i tusen timmar. Men ni får en liten bakspolning: I förrgår låste jag för "sista" gången dörren i Malmö. (Alltså - det är inte sant. Det kommer inte ha varit sista gången. Malmö kommer jag ju vara tvungen att besöka ganska ofta nu under våren. Men för att folk ska läsa det en skriver måste en öka lite dramatik, ljuga lite. Det har jag läst: annars tycker folk det är tråkigt. Jag har kvar en säng (en till! jag är typ sängsamlare nu) och ett täcke i Malmö och typ knivar och gafflar och köksgojs.) Efter dörrlåsningen så åkte jag upp till Göteborg sov hos min storasyster och lyssnade igår på massa arkitektstudenter som har planerat "Ett framtida hållbart Tidaholm". Riktigt galet att Chalmers arkitektstudenter har Tidaholm som fokus just i år. Jag tar det som tecken. Jag träffade även anställda från Tidaholmskommun. De fattade inte mina skämt. Det blev konstiga tystnader. Och så tappade (och fångade) jag min mat av all nervositet vid lunchen, så hela bordet ryckte till. (Inte bordet, utan människorna som satt runt det.) Värst blev när jag sedan (ganska stolt) förklarade att jag har tränat upp mina reflexer för att jag är så klantig - det blev en till tystnad. Jag blev röd och visste inte vad jag skulle säga mer, så jag slutade prata. Dagen gick, kvällen kom med Dauko och Juan. De körde upp bilen med mina saker till Gbg, plockade upp mig och vi körde vidare till och sov i Broddetorp. 

Men allt det där är faktiskt inte så himla viktigt. Utan JAG HAR FLYTTSTÄDAT, FLYTTAT OCH FLYTTAT IN. Det är sant. Idag kom  jag hit med de allra, allra sista sakerna och försökte ta itu med kaoset och alla tusen saker som stod i vardagsrummet. Jag hade lite ont i magen igårkväll, men sedan tänkte jag: det blir ju det jag gör det till. Det kommer bli goodigood. Och bästaste grejen är att stressboll-nina kan bli bara boll-nina nu. Jag har varit så stressat och rädd i två veckor nu. Är ju ingen organiseringsmästare direkt och ganska mycket blev kaotiskt, hektiskt och konstigt sista tiden. Nu är det gjort och jag kan andas ut. Fett med nice - som ungdomarna skulle säga. Så dansa, dansa hela natten. Mitt nya motto. Typ. Äh, vad fan. Nu ska jag nog tänka lite och försöka sova sedan om jag kan. 

Och ni, nu så är det jul och nyår snart (ifall ni har missat) och sedan blir det 2014 och valp och så får vi se hur allt blir. Det är sjukt: jag är bonde nu. En ännu inte odlande bonde. Fast då är jag kanske bara en bor på landet-människa? Jag vet inte. Visionen hänger i alla fall i köket. Det känns bra. :)

Puss och kram!
/Eure Nina

ps: När en har hus är el SVINDYRT!! Så dyrt att det är läskigt faktiskt.

Pps: Fuck, vad jag kommer sakna människor alltså. Fast det bor ju faktiskt folk här också. Jag får börja sjunga i kyrkokören eller något.

Ppps: haha, den här låten kom upp precis på min spellista: Nina av Babylon Circus. Den kan ni alla lyssna på nu för ni är alla JÄTTELÅNGT bort från mig! :)
https://www.youtube.com/watch?v=4WLVmHe4koc
pusspuss.

tisdag 10 december 2013

packar in rummet och lägenheten

Jag har spontan bokat en flyttbil nu på onsdag. Då åker mina "stora" möbler upp mot gården. Jag hänger inte riktigt med i huvud. Men nu börjar det bli på riktigt. Känslor av "vad fan håller jag på med?" och samtidigt "värsta förväntan och vad kommer hända nu?" är ganska förvirrande att ha samtidigt. Vemod, glädje, förväntan och saknad av det som inte ens är borta än. Så förvirrande. Haha, jag tror det här är den märkligaste känsloförvirringen jag har haft någonsin. Och då har jag ändå haft en del såna i mitt liv. 

Men det är skönt att det ska hända nu. Att jag bestämde mig att flytta typ 1,5 månad tidigare. Mest på grund av att jag ska få en liten valp den 7 januari. Och att min kurs slutar redan den 17 december. Så varför vänta en månad till? 

Sedan är jag lite löjligt med sånt, men det känns ganska skönt att det blir snitt 2013/2014. 2014, det nya livet. (Åh, vad löjligt det låter!! Men jag tror ju i hemlighet på tecken och sånt) Året 2014 är året när jag blir supervuxen. Som att jag överdriver totalt. Flyttar till en gård, skaffar hund, katt och höns och bygger upp min framtid. Hur mer vuxen kan det bli? Haha och det här är Nina som alltid känner sig som ett litet barn, inte vill blir vuxen och mest av allt är ganska rädd för att bli vuxen. Men det här blir bra. Mest lite förvirrat när jag inte fattar själv och ingen runtomkring mig heller. Det ska bli skönt att från och med nu kan folk fråga hur mycket som helst och jag vet mer om hur och vad jag känner. På sista tiden har jag nästan tyckt det var jobbigt när folk frågar en massa. För att jag inte riktigt har förstått att jag ska flytta. Det är konstigt det där.

Samtidigt som: HALLÅÅÅÅ!!!! Det händer nu! hahaha, så sjukt. Jag flyttar från finaste Malmö om typ en vecka till lilla Tidaholm. Jag ska börja renovera och börja odla och försöka hitta ett billigt växthus! Jag ska skriva världens coolaste masteruppsats (om jag nu får skriva den). Jag ska skaffa mig en liten Alfons (valpkompisen som plötsligt dög upp i mitt liv). Jag ska börja med allt och försöka att inte gå under av ensamhet. 
Lilla Alfons. eller korven.
Det är ju mest det. Rädslan av att bli ensam. Men jag får väl skypa en himla massa. Och prata i telefon. Och bygga. Och måla. Och skriva. Och jobba. Dansa. Springa. Gå runt i skogen. Börja med mina tusen projekt. Bjuda in ALLA, ALLA människor jag känner (haha, gud - jag kommer ju skrämma er alla). Längta till sommaren. Längta till att de första grönsakerna kommer upp. Längta till nästa vår. Längta till att Elin kommer hem från Australien. Längta till gårds-inflyttningsfesten i juli. Börja sticka. Åka till massa spelmansstämmor. Och till Urkult. Och gå massa coola kurser! Så vad kan gå fel? Egentligen?

Men ni, vet ni vad? Ni måste bara lova mig att hälsa på ibland! Jag utlovar roliga äventyr och mat och sovplats. Jag tror vi kan ha trevligt därute. :) Att jag är så rädd för att bli ensam är ju ganska spännande. Jag trodde ju ändå alltid att jag är ganska tuff. Men det är jag faktiskt inte det minsta. Jag är nog ganska rädd.

Åh, nu ska jag väl fortsätta packa. Jag blev bara lite sentimental och tänkte det är ett bra tillfälle att skriva av mig här. Lyssnar på Alla Fagras skiva "Vintern ska värma min fötter". Kan jag rekommendera. Väldigt fint. 

På nyår ska jag hoppa över en eld och starta nya livet i Orleka på riktigt. Jag hoppas ni vill vara med i det nya livet! 

Stor kram!
/Eure Nina

Kärlek. Mest en parentes (eller tillägg) till förra inlägget.

Jag måste skriva en sak till. Det är så många som reagerar på att jag inte har en pojk- eller flickvän. Nu när jag tar det här  stora "steget". Och det är jag sjukt trött på. Vad fan liksom. Vem är du att säga vad jag behöver för att det här ska funka? Ofta kommer frågan: "Så du flyttar dit med din pojkvän då?" 

Och det har ju faktiskt fått mig funderar på ifall folk har rätt. Jag hade till och med ett tag panik: shit, jag måste bli kär NU! Snabbt innan nästa år! Det var nu i vår efter ett sånt där påstående om att jag måste ha en MAN nu, för sen är det kört. Kört för alltid. (Jag har bestämt mig för att folk inte har rätt. Jag tror just nu faktiskt det är lättare att inte vara tillsammans med någon och göra detta än tvärtom.) Sedan undrar jag också varför folk tycker det är så jävla viktigt? Det är så konstigt. Ok ifall de tycker det är läskigt att flytta ut själv. Det förstår jag. Det tycker jag med. Och klart skulle det varit lättare ifall jag hade någon som säger: "Nina, vi gör det här tillsammans. Det här är vår jävla dröm" - men det måste väl inte vara någon partner?

Jag tänker inte vänta tills jag blir superduperkär i någon (för det vill jag ju bli i såna fall, haha) för att sedan övertala den att köpa gård med mig och bli självförsörjande med massa andra människor. Och sedan kanske köpa något, flytta ut och hoppas på det bästa. Jag tänker inte göra mig beroende av någon annan för att våga försöka leva min dröm. Det är hela min livsstil en får med mig. Och inte jag som får mitt liv genom någon annan! Mina idéer är ganska radikala om en jämför med vad folk annars drömmer om. Det får en ta då. Eller inte ta. Och visst kan jag kompromissa, men det blir ju lite svårare nu. Jag tänker aldrig bli beroende av någon partner för att kunna uppfylla mina drömmar. Sedan blir jag ju såklart glad ifall jag blir kär. Det skulle vara lögn om jag påstod något annat. Jag vill bli kär. Och när en är kär får en ta problemen som kommer med det då. Det får ske när det sker. Och då får vi se vem det är och vad den personen tycker om självhushållarlivet, haha. Stackars den som blir kär i mig alltså, det är mycket en måste svälja då. Fast egentligen måste en ju inte det. Allt löser sig. En kan ju komma på lösningar.

Dessutom vet jag inte när jag blir kär igen. Det kanske tar fem år. Ska jag vänta med min dröm för det? Och jag vet ju inte ens om den personen vill bo på gården. Den kanske hatar landet? Eller bara vill bo där ibland. Eller vad fan liksom. Det får en ju ta då. Varför är det så himla viktigt? Jag är sjukt glad att Elin troligtvis ska flytta till gården. Och sedan andra människor också. Att många vänner till mig tycker det här är jätteroligt och vill vara med. Jag hoppas få bo med massa fina människor. Det är det viktigaste. Visst behöver en närhet, men det kan en ha utan en definierat partner också. Och kanske blir jag kär. snart eller längre fram. Så slutar med dessa dumma frågor! Det bara fuckar upp mitt huvud. Deal, ok? Dessutom angår det er inte ett skit. Faktiskt.

Så i alla fall: Skit på dig jävla snickare! och några andra också, som kommer med massa påståenden om vad jag behöver. Vi får se hur det går. Men jag tror inte det beror på ifall jag är tillsammans med någon eller inte. Det skulle ju bara vara sorgligt.

/Nina som blev lite sur precis.

Ps: och i värsta fall finns det ju alltid "bonde söker fru".
Pps: Det var ironi. Ett så kallat skämt.