onsdag 22 juli 2015

Gråtande pigan.

Jag önskar så ofta att jag vore barn igen. Jag kan till och med kolla på gamla kort och tänka: Åh, varför får jag inte vara sådär liten igen och bara drömma om att bli vuxen. Det är konstigt. Det var ju då friheten var total, tiden gränslös, döden långt borta och problem handlade om bråk med syskon. Och då var jag ändå ett väldigt rädd barn. Och blyg. Och trodde på allt en sa till mig. Jag trodde på hemska monster som levde under min säng och som skulle äta upp mig varje natt. Det var inte alls roligt. Mörkrädslan höll ju i sig i tusen år in i vuxen livet också. Men ändå! Jag förstår verkligen inte poängen med att bli vuxen. Det blir ju bara krångligt. Ledsamt. Fast ganska fri också. Det är ju bra. Att en blir självständig. Leksam kan en ju fortsätta vara. Men tanke-skiten, det kommer jag aldrig gilla. Vuxna människors problem. Missnöje. Äckligt. Faktiskt.

Idag har det varit en mörk dag. En såndär riktig dålig dag. Tänk dig grått, regning och blåsigt (stormigt om du vill ta i) - fast inombords. För det har varit ganska soligt i verkligheten. Det började på promenaden imorse kl nio. Tårarna bara kom. Jag fattade ingenting. Jag har ju minsann inte gråtit på över ett år (haha, det är nog inte hälsosamt det heller. och jag vet helt ärligt inte om det är sant. men jag minns inte.). Så jag var ganska chockad. Vad händer nu? Är det såhär det ska vara varje promenad nu? Och så var jag förbaskad rädd att någon skulle komma och jag skulle bli tvungen att ljuga ihop en historia om extrem pollenallergi. Jag som inte kan ljuga för alla ser det direkt på mig. Men det kom ingen. Och jag gick där. Och grät. Jag är ju en tystgråtare så det var inte så dramatiskt som ni kanske får upp i era huvuden nu. Tårar som rann. Ibland lite gluckande. Ibland satte jag mig ner och grät lite mer och sedan gick jag vidare, skärpte mig och började om. Lite vackert nästan nu när jag tänker tillbaka. Dropp, dropp, dropp. Som en droppande vattenkran. Med varje tår en ny rädsla om vad som kan gå fel. Om hur mitt liv ser ut. Om hur "ensam" jag är. Vad håller jag på med? Hur kunde jag göra det här? Alfons och jag i skogen. Helt själva. Vi och tårarna. Väldigt märkligt.

Jag tror det är framtidsångest. Och kanske en för tidig 30-årskris. För jag är ju alltid lite snabbare än jag egentligen är (nu fyller jag 27 och då tror jag att jag fyller 35. Det går inte ihop, men det funkar så hos mig). Så det kanske till och med är 40-årskrisen eftersom jag hade min 30-årskris med 22. Jag vet inte. Men det var väldigt konstigt. Melankolisk liksom. Och denna gång går det inte att skylla på mens. För den har jag precis haft. Attans. 

Jag tror det var som en vattenslang som någon hållit igen och plötsligt spricker den. Min juni har ju varit total knas. Slangen läckte nog rätt rejäl redan då. Och om en kollar på mitt sista år så var det ju också extremt. Så nu idag: Massa tankar om att allt går dåligt. Att jag inte kan det och det. Att ingen kommer vilja anställa mig. Att gården är ett omöjligt projekt. Att jag inte fixar det. Jag är för liten. Gården för stor. Jag för kaotiskt. Se bara mitt grönsaksland i år. Ingenting. Tårar. Så ensam jag är. blablabla. Sedan kom flytta-idéerna. Att jag vill flytta till Frankrike. Eller till Berlin. Fast usch, det skulle jag inte stå ut med. Bättre med Frankrike. Bilden om att bli kär i en snygg ekobonde-person och odla vin. Det hade suttit rätt fint. Lite skratt mellan tårarna där (jag har faktiskt börja skratta högt när jag går i skogen). Haha, ja alltså det var kaos. Och tår-rikt. Sedan kom jag hem. Och hittade världens finaste bröllopsinbjudan. Och blev glad. Samtidigt lite, lite rädd. I augusti kommer det vara två bröllop, två helger efter varandra. Massa bebisar har fötts. Alla blir vuxna. Jag blir kvar i femårs-åldern. Nina säger till Nina: Du ska inte jämföra dig. Och så blev jag glad igen för fina kortet. Och började baka massa. Imorgon ska jag baka ännu mer så att gästerna i helgen får massa god fika. Sedan började jag laga byxor. Gråten var på paus. Jag ganska inne i min värld. Det var jag och nålen. Jag och symaskinen. Jag och hålen. Jag och byxorna. Jag och sommarprat (lyssna på Sanna Lundell!) Jag och musiken. Och sedan kom en låt. Och jag började gråta igen. "Some die young". Det gick inte. Jag lyssnade på den om och om igen. Satte mig framför spegeln och grät. Det var exakt så det gick till. Helt absurd situation. Varför framför spegeln? Det kan jag ju undra nu. Sedan blev det kvällen. Jag rensade trädgårdslandet. Och grät. Städade ladugården. Och grät. Åt bulle. Och grät. Förstod att det idag är exakt fyra år sedan sedan Utøya. Och grät och lyssnade igen på Some die young. Pratade med syster. Och började gråta igen. Alltså, jag har nog inte på väldigt länge haft en så konstig dag. Jag ville bara göra något egentligen. Springa. Simma tusentals längder. Åka rutschkana. Klättra upp i massa träd. Dra härifrån, dra, dra, dra! Finast: Alfons slickade upp mina tårar från ansiktet (jag hatar när han slickar i ansiktet, men idag var det fint).
Jag har helt ont i huvud nu. Det var för mycket. Och sedan, som moset på grädden eller grädden på moset eller vad det nu heter, började jag googla "gråta utan anledning". Det var inte bra. En ska ALDRIG googla saker. För det är ondskan. Och sedan så hittar en massa dum information också. Inte alls bra. Schlut upp med det där.

Men jag vet inte vad det var med mig. Tur är att jag är övertygad om att tårar är något bra. Att det är de som gör att du kommer vidare. Som rensar dig, om du vill säga så. Gör slut med saker. Låter dig komma vidare. Få dig att tänka på alla de saker du har trängt bort. Avslutar saker som har skavt. Och bara baaam - ut med skiten, slut med skiten. Det kanske var toppen av allt nu, eller botten kanske är bättre för annars skulle ju allt annat vara kvar om bara toppen var borta nu. 
Jag har kommit framtill mycket. Jag ska försöka ta en dag i taget. Inte övertänka mina närmsta tio åren för mycket. Och börjar planera massa roliga saker för hösten. Inte bara rädsla för jobb. Det funkar ju inte! Bara stå där och känna efter. Sluta att bli stressad över att andra berättar för mig vad jag ska göra. Det får faktiskt gå såhär sakta. Annars kommer jag inte klara det. På riktigt. Och fokusera på det som faktiskt har gått bra. "Hallå fröken Nina, du har ju ändå en master nu." Det är ju fett. Alltså jag borde ju vara lite stolt över det i alla fall. Fast det funkar ju inte så.

Men jag är ju väldigt rädd för framtiden. Att den inte kommer löser sig. Att jag kommer sitta här. Och att jag kommer bli ensam. Ingen kommer flytta hit. Det är min största rädsla. ENSAM. usch och fy. Alltså jag bygger ju in mig i den där känslan. Ser inte alla er som står och vinkar. Hoppar och ropar. Utan tänker såna dagar som idag: Herre gud, det är jag och daggmaskarna. Och då vill jag verkligen packa ihop mina sju ting och flytta till någon stad där ingen känner mig och trycka på delete och bara NYSTART. Eller till en stad där jag känner jättemånga och bara YEAH. Fast jag har lovat mig att inte göra så mer. Att det inte löser någonting alls. Att jag får stå här framför det stora berget och kika upp mot toppen. Och sedan titta på varje trappsteg. En fot på den, nästa på den, osv. Att våga ta de där första stegen. Att jag bara få skriva det där personliga brevet till alla kommuner. Att jag inte får glömma bort att jag inte alls har kastat bort 1,5 år av mitt liv - utan faktiskt avslutat min utbildning. Att jag har klarat av att bo här. Att jag har lärt känna människor här. Att jag inte alls måste vara ensam resten av livet. Att jag har det jävligt bra. Att jag vet mycket mer vem jag faktiskt är nu (fast kanske inte just nu nu, för jag fattar inte vad som händer riktigt). Att det finns alla vänner därute. Ni finns ju där. Jag vet ju om det. Jag är ingen ensamvarg. Även när jag sitter under mitt äppleträd själv och funderar över vad jag håller på med. Ojoj, vilken dag. Jag måste dricka massa saltvatten för att kompensera. 

Jag skriver det här för att jag vet att många tror att livet är så jävla soft härute (och så är jag ego och blir fri av att skriva av mig och så tänker jag lika bra att göra det öppet - ni får läsa det och känna er mindre störda). Det är det inte. Bara soft alltså. (Jag lurar er bara. Eller nu på sista tiden känns det som jag bara har kastat skit ut på er. Bara skrivit massa blaj om hur jobbigt allting är. Det är ju inte sant det heller! Det är rätt fint i det stora hela. annars hade jag ju inte bott här). Tillbaka hur det är: Du lär känna dig själv på ett helt annat sätt. Du utsätter dig själv för dig själv på ett annat sätt när du inte kan springa in till grannrummet och bara vräka ut dig dina tankar eller springa ner till Möllan och ta en öl med en kompis. Du får sitta kvar på din stol och ta in dina tankar och ta itu med de. Bara möta de. Och du kan inte fly. Jag har ju flytt såklart. Till Göteborg, till min granne, till telefonen, till skogen (fast skogen är fan världens tanke-rull-igångare), till radion, till filmen, till skrivande, till tecknande,.. MEN ändå ligger du på kvällen själv i det stora huset och får möta dig själv. Det är faktiskt läskigt. Du får känna dig svin-ensam. Jätteglad. Jätteledsen. Arg. Funderar över dina val. Ritar upp tankar om framtiden. Och så vidare. Nyttigt tror jag (kanske?) också. Men ibland rinner det över. Eller för mig gör det det. Det kanske det inte gör för er. Men jag vill att ni ska veta att allt inte bara är skratt och glädje över att alla grönsaker dör, och en morot överlever. Det är inte så. Det är ibland exakt samma skit härute som det är att bo i stan. Samma tankar. Samma rädslor. Samma snurr. Samma sökande. Samma undrande. Samma stressande. Samma skit. Samma vuxenhet (fast det där borde jag inte prata om för jag är ju inte där än) 

Men jag vet inte. Jag är ändå glad. Jag vet att jag klarar av att leva själv. Jag har inte blivit deprimerad. Jag har inte varit överdriven ledsen någonsin (ok, nu idag då - men annars har det faktiskt varit rätt lugnt. Det är bara nån stress-propp som gick i juni där efter uppsats-inlämning..) Att jag kan hitta svar utan att fråga allt och alla om hjälp om hur de skulle göra. Jag är ju våg som stjärntecken, beslutsångesten själv (jag tror inte på det, men just den beskrivningen av vågar stämmer så jävla bra!). Och det är fett: Jag har tagit beslut. Det är ändå en stor framsteg. Men det är en balansgång. Och jag vet inte. Jag blir verkligen rädd ibland, som dagar som denna, att jag har gjort fel när jag var en ännu naivare 24-åring och bara: "vad fan! jag köper en gård och sätter mig där - livet löser sig alltid. Det är luuugnt." Jag vet inte. Men det kan ju inte varit bortkastat tid. Jag hoppas inte det. Och jag har lärt mig massa. Om Tidaholm. Om mig. Om att ha hund. Om att projekt måste slutföras. Att struktur måste finnas ibland. Att jag verkligen är en människa som gillar människor (tänk vad hemskt om jag hade kommit framtill motsatsen, haha). Att jag gillar att bo själv. Att jag älskar att bo med andra. Att jag gillar att bo ute nära naturen. Att jag inte vill bo i stan.

Ja, det var kanske läskigt att läsa. Verkligheten. Men jag mår bra. Gråtit ut. Skrivit ut. Nu kan jag kanske dansa ut till sängen också. Imorgon eller på fredag kommer finaste Josefine. På fredag eller lördag kommer fina Elin. Och dessutom kommer finaste storasyster också. Och vi ska kicka hönshus. Hämta tegel. Och jag ska sluta gråta. För det går ju inte. Det hade ju blivit sjukt. haha. Åh, livet. Jag vet inte. Men det är ju rätt läskigt med livet. Men en sak jag vet mest av allt är att jag ÄLSKAR det så sjukt mycket samtidigt. Och att livet aldrig blir tråkigt. Och eftersom jag gillar äventyr så är det ju fantastiskt att hela livet är ett enda stort. Så det är klart att mitt liv ska vara såhär. Jag ska fundera, klura, ångra (nej ångra är förbjuden), skratta, springa, och tillbaka till att klura. Det är gött. Det går ju bara i en riktning. Mot döden. haha, nej det där var ett skämt. Riktningen är alltid framåt. Och du vet aldrig vad som väntar där framme, nästa måndag. Det är det som är spännande. Och ganska fantastiskt. Och ibland gråter du. Men det är bara bra. Det tror jag det. Men det kan ju komma med en liten förvarning. För idag har varit lite, lite för mycket för min smak. Fast vad fan - det var den 22/7-2015 det. Trevligt. Och nu har jag klurat ut lite till saker. Så livet har gått framåt. Och det göttigaste är att jag just nu, efter att ha skrivit av mig, bara inte kan fatta att jag har gråtit hela dagen. Det är tur att jag inte är en långsint människa - haha.

Åh, nu fick jag en såndär nina-kärleksattack! Så många fina människor som finns. Ni ska veta, jag älskar er väldigt mycket. Alltså inte alla. Men många. haha, gilla gör jag ju de flesta. Älskar ganska många (fast för mig är ju egentligen älska = gilla för jag fattar inte varför en ska bara gilla nån när du kan älskar den?). Åh nej, nu mynnar detta ut i konstiga förklaringsmodeller. Tack att ni finns. Alltså fan, det är ju så spännande det här - livet du vet (värmländsk uttal på sista meningen, tack.)


Godnatt & en fet
PUSS <3

/Eure numera-inte-gråtande Nina

måndag 20 juli 2015

Sommaren är kort.

Det är sjukt hur fort veckorna rinner iväg. Nu är juli förbi. Nästan. Samtidigt som den precis började. Jag hänger inte riktigt med. Men det är ju så. 

JAG ÄR GODKÄNT! så, nu var det sagt. Min uppsats är betygsatt, inte inlagd på Ladok ännu - men det borde hända närsomhelst. Så nu letar jag massa jobb och hoppas på en höst full med "pengar rullar in". Vi får se hur det går. 

Annars har jag precis kommit hem från ett byggläger i Göteborg. Väldigt trevligt. Massa fina människor och massa bygg och massa god mat. jag vet inte om det kan bli så mycket bättre. Sjukaste huset precis vid ett naturreservat. Ganska galet måste jag säga. Nu är jag helt död och ska ha en, två dagar utan att träffa en enda människa. tänker jag. Jag lyckades med det på morgonpromenaden och hoppas det blir samma på kvällspromenaden, haha. Men det var kul och kanske, kanske ska jag ha byggläger hos mig någon gång. Kanske nästa år? Vem vet. Inte jag.

ja, det var det. Nu till helgen ska jag hämta massa takpannor från min systers kompis torp i Grästorp. Bland annat till lilla brygghuset. Då kan det räddas. Vilket är väldigt roligt. Frågan är bara vad vi sen ska göra med lilla brygghuset. Ska det bli en bakstuga, bastu, lekparadis, eller något helt annat? Jag tror jag vill mest ha bakstuga, men jag vet inte. Så alla förslag kan tas med glädje emot. Annars är planen att hönshuset ska bli "färdig". Det hade varit riktigt roligt, för den skulle ju redan bli klar för två år sedan. Tiden, den rinner. Verkligen. jag förstår inte att vi köpte gården för två år sedan. Det är helt sjukt att tiden går så fort! Fast två år är ganska kort tid egentligen tänker jag ändå. Så det är ju bra.

Annars har det varit krångel med kossorna, "soffrenovering" (som jag fortfarande planerar massa med), saftproduktion, promenader, yatzy, livet och skratt. kanske så. jag minns inte riktigt vad som har hänt de två sista veckorna. Bygglägret är nog absolut det största. Första gången jag åkte bort denna sommar. Det är helt sjukt att jag bara har varit här annars. Och sedan baaam 30 personer. Jag är ju för gammal alltså. Det tar på mina krafter. Jag överdriver nu. Men det är ändå lite tokigt. Tänk att jag har haft en sommar utan att åka hemifrån. Det är helt galet. Nästa vecka blir det Urkult. Om du vill åka med bil upp - säg till! Jag har platser kvar.

Sedan är ju det fetaste som har hänt att jag inte måste sitta mer med min uppsats någonsin och att den äntligen, äntligen kan lämna mitt huvud. Det enda som behövs nu är att ansöka om examen så fort den är registrerat. Så himla skönt. Nu har jag den där mastern äntligen! tänk att det ändå tog sådär fyra år med två års pauser. Alla papper har bränts upp eller slängts. Det är GÖTT!

Over and out.
Jag hoppas kunna leverera massa bilder av ett färdigt hönshus nu efter helgen. Den som väntar få se! Då är det typ augusti. Åh fy.

Massa kärlek.
/Eure nina

utomhus-vardagsrum till mysiga grillhänget.

Första saftproduktionen i sommar. Hoppas på mer.


Jätteglad Alfons efter fem dagar hos Mapa. Han bara sprang upp till lilla rummet(typ sån sne-extra-rum/förvaring) och gosade in sig bland alla mina "gäst-madrasser, täcken och kuddar". Haha, ja borta bra men hemma bäst. Jag håller med han.


lördag 4 juli 2015

Fin dag!

Vilken dag! Värsta schwuppdiwupp-galen dag.

Allt började med: Ahhhh,jag måste bryta min vardag. Lite rädd kanske också att möta en vecka utan besök. Konstigt det där, jag vill det men samtidigt blir det så jobbigt. Vem ska jag då spela yatzy med om kvällarna eller berätta galna skämt för? Så då var flykt-attack-känslan här! Bara baaaam! Nina du måste dra. Helst nu direkt! Alltså det här med vägskäl. Jag klarar inte riktigt av sånt. Alltså jag är ju tokig just nu. Med världens energikickar och sen: oh No. Jag är på en väg som leder i intet. Portugal blev drömmen som dödades av ett sms som berättade om total hetta och tågkaos i Spanien. Nu får vi se vad som händer i veckan. Men om min uppsats är godkänt så står jag kanske framför just din dörr på tisdag. Vem vet ;) om inte ska jag pyssla massa för det befriar mig bäst och sorterar mina tankar som om det vore en bokhylla. Efter att skriva av mig  då. För det är ännu bättre. Men bäst är bada. För då blir jag så glad att jag nästan spricker. På riktigt.

Men dagen blev sen hur cool som helst. Finaste Klara kom på besök vid ett. Hämtning i stenstorp resulterade i vattenmelon, hög musik och bilkörning med öppna fönster - mer sommar kan det ju inte bli. Och när jag kramade Klara blev jag bara glad!

Hemma blev det vattenmelon. Sen massa yatzy och massa mat igen. Men sedan kära vänner, vilken grej! Allsång på fröjereds badplats. Alltså på riktigt! Helt galet! Vi vågade ju inte vara med, men att beskåda denna fantastiska event (som jag som mest bara ha sett på film, om alls) från badbryggan efter världens bästa bad bara gjorde mig jätteglad.  Ni får komma nästa år. På riktigt alltså. Jag kan inte beskriva. Men tänk västgötska, grill, (enligt mig dåliga) såna tralla med låtar och paus-skämt. Jag tror ni har fått rätt bilder i huvud! Fantastiskt! Jag tror det är det som beskriver hela spektaklet. Alltså glad och skratt inombords typ. Haha, landsbygdsexotism - jag vet att jag håller på med det nu. Men jag menar ju inget illa! By-sammanhållning på en sommarkväll - me like!  (Att det samtidigt var ett tysk-kanot-barn-kollo-gäng där samtidigt som badade med skor gjorde det hela för mig bara ännu roligare. Jag kunde ju chocka de när jag frågade de om de var scouter på tyska. :)

Så bästa kväll. Väl hemma från vår vandring klippte vi ut små monster. Väldigt fina! Lite dagis-stil kanske, men jag är ju ett barn. Just nu kanske mer än någonsin... Haha

Och den stora finalen: Rasmus på luffen. Se den!!! Så fruktansvärt fin! Alltså jag är ju kär nu. I hela filmen. Kolla den! Allan Edwall måste ju vara världens roligaste människa med bästa kroppsspråk! Se den, se den, se den! Allt jag kan säga. Jag ställer upp och ser den igen om du vill se den. ;)

Mycket bra kväll med två fina vänner i huset! De sussar sött. Och jag funderar vidare vad jag ska göra med mitt liv. Jag måste verkligen sluta med det. Så inget nytt, massa nytt. Jag saknar väldigt många av er. Och saknar mycket att göra galna saker. Men det lugnar sig. Jag lugnar mig ju för varje dag just nu.
Snabb avskrivning. 10 minuter och det här inlägget var klar't! Rekord kan jag bara säga!


Pusspuss och godnatt!
Eure Nina