Det blev snö till slut. (och året tog också slut till slut...)

OJ! Så längesedan som jag uppdaterade här!!! Jag skäms. Jag gråter som ursäkt (bildligt, inte verkligt). Jag är ledsen för det. Ja, men det har hänt massa saker så jag har inte orkat att skriva här (sanningen: jag har varit tvungen att blogga för min skola och då är bloggande bara inte roligt längre. All glädje har dödats genom det. Lite sorgligt. När nöjen blir måsten blir måsten ett nöje. fast det där var inte sant, nej det var inte sant för efter julen kommer påsken). Så massa bra saker, massa dåliga saker, massa sorgliga saker och massa roliga saker har hänt = 2015. Vi skulle kunna säga: det har hänt livet. Om vi skulle vilja göra det lätt för oss...

Men nu är året snart slut och jag kan säga att sammanfattningen är att jag tror på år 2016. Jag lämnar till er att tolka vad det betyder. Fast jag kan bjuda till och säga att 2015 kanske inte var det mest händelserika året och kanske inte heller det bästa år av de bästa. Jag skulle kunna dra till spets och säga att det var ett skitår. Men det hade kanske varit att gå långt - för så drastiskt och orättvis behöver vi faktiskt inte att gå. (haha, åh jag älskar vaghet!). Jag är sjukt tacksam för de nya människor jag har lärt känna. Det är kanske det bästa med det här året. Men vissa stressmoment, avsked och ovisshet hade jag kanske kunnat hoppa över - fast det skulle göra livet mindre till livet och jag är ändå tacksam för de stunderna. För är det inte så att du från varje jobbig situation lär dig mer om dig själv?

Jag har slagit ut en halvtand (sanningen: 1/5 av en tand). Framtand dessutom. Det var sorgligt. Och jag väntar fortfarande på min porslintand. Vi får se om den kommer snart eller om jag måste fråga tandfen snällt. Men hon kanske inte bryr sig om vuxna? Det där vet jag inte faktiskt.

Sedan har jag pluggat ett halvår till grundlärare nu och har precis idag blivit antagen till Göteborgs universitet för att plugga där till biologilärare. Det kommer gå mycket snabbare att bli klar på det sättet. Så det är gött!

Och mina vänner, hönshustaket är klart' och inomhus så har dörrar och lite i kök blivit vitt. Och massa till ska målas vit. Så ni får komma alla snart för ni kommer få se ett helt nytt hem. ;)
Annars har jag för första gången bjudit min familj på julafton här hemma och sågat av min egna julgran. Det kändes faktiskt galet vuxet. Men det var också väldigt mycket att göra; systrarna, pojkvän till syster och jag lagade mat från klockan 9-15.30. Så det var lite tokigt. Men också väldigt trevligt. Egentligen var det nog vi barnen som bjöd på jul, inte bara jag. Men hemma hos mig då. Så lite vuxet kanske, haha. (Dessutom är ju det här en blogg där allt ska låta lite flashigt och egoistiskt.) Och hallå, jag fick en liten Milla-katt i år, bara för det var det värt att det fanns år 2015. Och att jag äntligen fick ha den där coola födelsedagen där jag på den 27:e fyller 27 år. Det där är jag lite ledsen över att det aldrig mer kommer hända. Men så är livet. Nästa coola födelsedag blir 36 om vi nu tänker att jag fyller år den 27/9 (alltså 27+9 då, för 3 har jag ju redan fyllt...) Strunt i det nu, jag ska sluta med alla siffror nu!

Oj, det är faktiskt sjukt att detta år är nu över. Så fort det har gått. Alldeles för fort. Kanske. Det känns som att det var igår som jag skrev på min uppsats, hade min lilla kris, tyckte att sommaren var kaos och hösten blev krånglig. MEN nu kommer världens fetaste nya år och jag ska fira in det här i Tidaholm med några finisar. Spontant blev det, men ofta blir spontant det bästa!

Nästa år ska bli: bygga klart hönshuset, plugga i Göteborg eller börja jobba här i trakten, lära mig arabiska, börja sjunga i en kör (sååå jag ska göra det nu äntligen), fortsätta engagera mig, bygga massa mer, dansa hade varit fett, besöka vänner, åka till Malmö, renovera ett torp, odla, drömma, osv. (haha, vi får se vad som blir verklighet...)

Jag saknar er alla väldigt mycket och även om jag sa att 2015 skulle bli vännernas år, så får jag nu säga att det är nog år 2016 som skulle bli det egentligen. För 2015 var ju lite sådär med det där. Fast inte bara. Och er som jag har lärt känna i år: SÅ glad jag är för det! Tack! :)

Nu säger jag schnippschnappschnut nu är sagan slut!

Puss,
Nina

September. Vackra spetember.

Ok, jag vet inte riktigt vad som har hänt. Jag har sökt massa jobb, pluggat, sökt massa jobb (alltså det måste nämnas två gånger), varit på ett jobbintervju som jag tyvärr sedan inte fick, haft tankekaos och njutit så himla mycket av solen! SÅ fint det är nu! helt sjukt. Dessutom har jag blivit ett år äldre och det känns helt ok, men lite sorgligt att det nu har varit den magiska födelsedagen då jag fyller 27 den 27:e. Det händer ju bara en gång i livet. ;)

Ja, så nu imorgon ska nya innetaket läggas i hönshuset, är mycket spänd på det där. Ska få hjälp av mapa, annars hade det ju inte gått. Men det skulle vara riktigt roligt om det blir klart. Sedan ska väggarna lagas och fönsterna sättas in igen och schwupp är det klart.  Eller ja, inredning också. Så till våren kommer jag ha mina höns här, det ska bli kul! :)

Millan, katten, går ut och in nu och imorgon ska det sättas in en kattlucka. Hon och Alfons är kompisar och det är väldigt skönt att det har gått så bra. 

Sedan går lärarutbildningen bra. Men sedan det är fortfarande lite (?) kaos om framtiden och vad jag nu vill bli. Alltså varför finns det inte hållbarhets pedagoger? Det hade jag tyckt vore jätteroligt att jobba med.  Tyvärr inget examensbevis än, är lite trött på det nu. 

Ja, det var en snabbspolning av mitt liv här just nu. Lite känslokaos också som jag inte vet hur jag ska lösa, men det blir nog bra det med.

Livet är bra och spännande och jag ser framemot allt som ska hända nu!

(kort och tråkigt, men en liten snabbinblick sådär på en fredagsförmiddag)

Tack och hej!

PUSS

/Eure Nina

My baby is online!

Hurra! Nu finns äntligen min uppsats publicerat. Så om någon av er vill veta vad jag har sysslat med hela våren så voilà:

http://stud.epsilon.slu.se/8426/

kram!

Att försöka döda sin facebook-profil...

Jag är jätteirriterat just nu! Har suttit typ tre timmar framför datorn för att försöka radera allt möjligt personligt från min fb-profil. Det är provocerande, kanske extra mycket nu när jag inte varit inloggad på över en månad. Jag blev galen. Och arg. Hallå, ska det vara så svårt?!

Att ta bort mina få bilder gick ju fort, men sen tänkte jag ta bort alla inlägg på min wall (eller vad det heter)... Fy faaan! Det värsta var när jag insåg att det finns "höjdpunkter" och när du tagit bort de och tänker 'men det här gick ju smärtfritt' så upptäcker du att det finns tusen saker jag som blir nya 'höjdpunkter'. Gud! Jag vet inte vad jag har gett mig in på, den här processen kommer ta miljoner år! Jag vill ogilla alla sidor också och ta bort allt annat tjafs, så inget finns kvar. Sedan sa någon att om jag ta bort min profil helt och hållet raderas ändå allting. Ja men tack! Då var ju det här helt i onödan...

Samtidigt som facebook verkar vara lite praktiskt och jag får vara med i exempelvis plugggruppen av min klass, tänker jag i samma sekund att månaden utan Facebook har känts precis som med, alltså det är bullshit att en saknar det, och nu blev jag så bara förbannad också. Så jag vet inte.. Men nu är jag online en stund igen. Jag borde aldrig blivit medlem på den sidan - då hade jag aldrig slängt bort en helförmiddag på sådan här skit och funderat över "att ha kvar en avskalat profil". Tramsigt - som fan!

Det enda som faktiskt var fint var att läsa allt det gamla. Det var lite som ett fotoalbum och dagbok där jag såg vem jag hängde mycket med när, vem jag var kär i då (och försökte få uppmärksamhet ifrån. Fy Facebook, fy! Men ganska kul ändå), vem jag bodde med, vad jag gjorde, osv. Genom små små notiser kom jag ihåg massor! Det var fint och är nu borta för alltid. Fast alltså jag har ju aldrig läst innan vad jag gjorde på den sidan ex 2008, så det här sentimentala tramset kan ju bita sig i svansen.

Frustration ute nu! Tack blogg (som är samma skit som ansiktsboken? I don't know. men jag misstänker det)

Ok, men nu till nyheter från Orleka: jag har börjat plugga till grundlärare 4-6 (de med facebookgrupp). En distansutbildning med veckoträffar i Falköping. Superhightec. Helt galet. med kamera och stor bildskärm och massa andra klassrum runtom i landet. Sjuka värld. Men väldigt bra sysselsättning nu när jag håller på att söka jobb. Men jag tänker ju mer och mer att det som hade varit roligast att jobba med är med barn/ungdomar och miljö/hållbarhetsfrågan i olika projekt. Så då hade väl fritidspedagog varit mer givande. MEN, nu gör jag det här en sväng och så får vi se. Vem vet, kanske får jag jobb snart också. :)

Annars har jag täckt stora busken i min trädgård, mamma har hjälpt mig med att fixa fönster, jag har fått en katt som heter Milla (alfons och milla - tyckte jag var passande), jag har haft min första salstenta på sex år, jag är ledsen över allt som händer i världen, jag har klippt häck och runt buskar, osv. Så det har inte hänt supermycket, men lite. Trevligt.

Puss&kram

/Eure nina 

Ni måste se den!

Jag blev så glad av denna dokumentär, så ni måste se den allihopa. Du kommer skratta, gråta och bara tycka de är sjukt coola och bäst. Jag gjorde i alla fall det. Se den! Optimisterna på svtplay

(Bild lånat/tagit från http://www.folketsbio.se/filmer/filmer/1186)

augusti: sommar, bröllop och hönshus

Jag pratade precis med mina föräldrar och lillasyster som är på väg hem från Tyskland. De har plockat upp min lilla katt som jag hörde jamande i bakgrunden. Imorgon flyttar hon in. Lilla Findus. Eller lilla något annat. Namnet får ges när jag lärt känna lilla pricken. Herregud, nu bor vi snart tre här. Jag kan inte påstå något annat än att jag är lite nervös. Men det blir nog bra.

Augusti har varit en bra månad hittills. Jag har hittat min mitt igen och känner mig helt normal. Eller Nina-normal. Roligt. Det har hänt massa. Två fina bröllop, massa hönshusrivning, målning av saker, fönsterrenovering (som jag inte har varit delaktigt i), ny trevlig bekantskap, vetskap om vems det coolaste huset i Tidaholm är, systerbesök av båda två, konsert i Hjo, besök av fina Hanna, Ester har hunnit sova över en gång, två nästan krockar med älg (en gång älg+kalv), jobbansökan som nog inte ger resultat, massa sommarprat, sommarväder, bad, matplanering, basalkroppskännedom (haha), facebook-frihet för själs-välmående (haha, men lite sant faktiskt), hämtning av resterande takpannor (efter första gången där släpet hamnade i diket med 750 kg pannor - sjuk historia. men den fås bara live av mig), kortklippning av Alfons (som jag ångrar lite, men han mår bra av det), två fåglar som har flugit in och runt i huset, hängmatta och ommöblering så klart. Lite tapetförstörning också. Väldigt mycket spånisolering i plastsäckar! Det var sjukt att riva taket. Nu är det klart, bara sätta skivor, laga väggarna, bygga inredning, fixa till deras uterum och schwupp kan hönsen flytta in. Men det är en annan historia. Jag håller mig kort och visar bilder istället. Denna sommar, vilken resa! Men nu i efterhand är det mesta ganska roligt och komiskt. Lärdom. Hantering. Fokus. Och framtid. Ganska bra slogan enligt mig. Varsågoda:

Coolaste lilla- och storasyster.

enda bilden på mig, haha.

Dauko, Alfie och Hanna

Halva taket nere.

Hanna in action

Jag rensar bort spån.

Vi efter jobbpasset.

Taket efter rensning.

20 fyllda säckar. Så cirka 2500 liter sågspån...

finito.

Det har blivit vitt.

...och dörren med.

Den nya inneboende från Brandenburg.

Tack så jättemycket för all hjälp Hanni, Jonte, Dauko och Hanna! Sjukt snällt, sjukt bra, sjukt mycket tack!

Kärlek till alla er!

/Eure Nina

Tack URKULT!

Jag kom hem för drygt en timme sedan. Efter nästan elva långa bilkörningstimmar som jag nästan inte trodde skulle ta slut. Men det kom Kristinehamn. Det kom Mariestad. Skövde 24 km. Fröjered 5 km och till slut kunde jag köra upp till min lilla gård och andas ut. Sedan: bilutpackning, ätning och duschning - och nu ligger jag äntligen i finaste hängmattan och kan bara slappna av. Tack Josefine för att du körde innan Leksand, jag hade faktiskt inte orkat köra allt. Mitt bilego är lite krossat. I Filipstad blev det en snabb glassrast och hoppning på parkeringsplats (och inne i toaletten om jag ska vara helt ärlig). jag var faktiskt fruktansvärt trött. MEN: Så himla värt!

Vi var på Urkult. En av världens mysigaste festivaler. Uppe i Näsåker, utanför Sollefteå. Det var så otroligt fint! Och nästa år blir det igen. Jag vet det. Det är svårt att beskriva, men på Urkult omfamnas du av sjukt fantastiskt musik hela tiden, du får en påminnelse om vad du tycker är viktigt i livet, du stöter in i människor du inte har träffat på alldeles, alldeles för länge, du äter god mat, du badar i älven, du hoppas på att orkar gå till bastun, du hänger med alla åldrar (från bebisar i magen till pensionärer), du blir inspirerad, du blir kär i allt, du leker, du skrattar, du dansar - ja alltså det är bara kärlek alltihop om jag ska sammanfatta. På riktigt. Du bara baaam - åh så fint allt är! Och så får du upptäcka massa ny musik som du bara vill lyssna tusen mer på. Musik, en så himla bra grej! Vilken klyscha. Men det är ju så!

Så det här var sjukt fint. Att bara få åka iväg en kort sväng och inte behöva tänka på någonting alls. Bara vara. Det är faktiskt fint. Sedan måste jag erkänna att det här var året som jag dansade minst av alla Urkult-åren. Vilket är ju lite tråkigt. Men det är nästan lika fint att ligga på gräset eller sitta på trappa (samtidigt som du blir rytm-masserad av Josie - TACK!!) och bara lyssnar. Sjukt! Sedan, efter all musik och vackra människor, går du ner till campingen vid älven och bara se all sjuk vacker natur. Det är GALET! Och sista natten dansa folkdans till klockan fem, för att sedan springa runt på tomma område och trumma på lekplatsen. Ja, alltså det är ju obeskrivligt vackert alltihopa. Det enda som var synd var att jag var trött typ hela tiden. Men jag tänker att det fick vara så. Och det var ju skönt att koppla av helt bara.

Vi firade även nyår i goda vänners runda. Vilket var väldigt fint och skönt. Så nu kan 2015 börja på riktigt och bara bli fint - så glömmer jag första halvan. Fast alltså första halvan var ju inte bara kass, det skulle vara taskig att påstå. Men all såndär stress-skit ska jag strunta i nu.

Igår åkte vi runt kl ett mot Elins föräldrahem och var där tills imorse kl åtta. Jag är så himla tacksam att ha fått se det! Att se två uppväxthem till två vänner. Sedan for Josefine och jag hemåt imorse och Elin stannade kvar. Det var sorgligt att säga hejdå och veta att vi inte kommer att ses innan min födelsedag. Fast det är ju snart det med. I Leksand lämnade jag av Josefine, fick en kopp kaffe, jordgubbar och hallon för att sedan åka sista sträckan hemåt. Det var hemskt att köra till slut. För jag blev rastlös, fick nästan kramp i benet och nackont. Men efter kort-rasten i Filipsstad så var det ok igen. Och så jag började längta hem... Jag längtade så  mycket efter att komma fram. väldigt skönt att få känna så igen. Och att säga hemma och det känns så helt äkta och rätt från topp till tå. Så skönt! Och det är fint att veta att det faktiskt är så jag känner.

Nu när jag ligger här i min hängmatta i min trädgård är jag faktiskt kär i hemma! Jag gillar verkligen att bo här och älskar mitt lilla hem. Det är ju så fint! Och det är gött att kunna se det såhär igen. För jag har inte gjort det riktigt den sista tiden. Så summan av kardemumman: det är verkligen det viktigaste: att åka bort ibland för att förstå hur mycket en egentligen gillar hemma. Och hur fint det är hemma. Och att en är kär i hemma också. Så det här var verkligen det bästa på länge, länge, länge! Att få åka bort, koppla bort allt, lyssna på massa bra musik och omges av fina människor. Så mycket det kan göra för en. Nu är det enda jag verkligen längtar efter att få hämta hem Alfie imorgon - för honom har jag saknat något så ofantligt mycket!

Ja, så jag är kär i Urkult. Det är så fint att komma dit och bara se att världen skulle kunna vara så fin! Att det finns så mycket bra musik. Så många vackra och bra människor (alltså både vacker inuti och utanpå)! En får så mycket energi och glädje. Och sedan därefter bara kunna uppskatta jättemycket att få komma hem! Och längta hem. Så om jag någonsin ska gifta mig så är det med Urkult! ;)
      

Nu väntar tre intensiva veckor med två bröllop, massa besök, jobbansökningar och till slut Berlin. Det ser jag framemot.
    

Tack Urkult! Tack alla ni som jag träffade!
Hoppas att vi ses nästa år igen! 

Jag längtar redan dit.

Kärlek

/Eure Nina

Det är såhär vackert i Näsåker/Urkult.

ps: Och det är faktiskt ändå gött att ha blivit vuxen. Att vara trygg i sig själv. Att bara vara. Att göra och veta vad en vill. Att strosa runt själv eller tillsammans med de en gillar. Att strunta i alkohol. Att se de unga och tänka: Gud, vad skönt att inte behöva vara sådär längre. Så jag erkänner: vuxenlivet har en poäng. Så nästa år är jag nog också för gammal för att sova fem i ett fyrmannatält, haha. För sömn saknade jag lite där i trånga, kvävningstältet. Haha, jag kände mig faktiskt ganska ofta som att jag var femtio. Men så får det vara. Jag har ju dessutom lovat Elin att sluta med att säga att saker är över innan de har börjat (den 1 augusti sa jag: 'jamen nu är ju augusti typ slut.' Då sa Elin att jag få ge mig och lova att sluta med det där. Jag ska försöka med det.) Och nu längtar jag efter att krypa ner i min egen säng och sova i hundra år. Men innan det ska jag lägga upp denna lilla text på internetet och äta polarbröd med glass-choklad-sås. HA! & Godnatt. & puss. & kram.

 

Och om ni är ändå är farten lyssnar på Älgen också.

Gråtande pigan.

Jag önskar så ofta att jag vore barn igen. Jag kan till och med kolla på gamla kort och tänka: Åh, varför får jag inte vara sådär liten igen och bara drömma om att bli vuxen. Det är konstigt. Det var ju då friheten var total, tiden gränslös, döden långt borta och problem handlade om bråk med syskon. Och då var jag ändå ett väldigt rädd barn. Och blyg. Och trodde på allt en sa till mig. Jag trodde på hemska monster som levde under min säng och som skulle äta upp mig varje natt. Det var inte alls roligt. Mörkrädslan höll ju i sig i tusen år in i vuxen livet också. Men ändå! Jag förstår verkligen inte poängen med att bli vuxen. Det blir ju bara krångligt. Ledsamt. Fast ganska fri också. Det är ju bra. Att en blir självständig. Leksam kan en ju fortsätta vara. Men tanke-skiten, det kommer jag aldrig gilla. Vuxna människors problem. Missnöje. Äckligt. Faktiskt.

Idag har det varit en mörk dag. En såndär riktig dålig dag. Tänk dig grått, regning och blåsigt (stormigt om du vill ta i) - fast inombords. För det har varit ganska soligt i verkligheten. Det började på promenaden imorse kl nio. Tårarna bara kom. Jag fattade ingenting. Jag har ju minsann inte gråtit på över ett år (haha, det är nog inte hälsosamt det heller. och jag vet helt ärligt inte om det är sant. men jag minns inte.). Så jag var ganska chockad. Vad händer nu? Är det såhär det ska vara varje promenad nu? Och så var jag förbaskad rädd att någon skulle komma och jag skulle bli tvungen att ljuga ihop en historia om extrem pollenallergi. Jag som inte kan ljuga för alla ser det direkt på mig. Men det kom ingen. Och jag gick där. Och grät. Jag är ju en tystgråtare så det var inte så dramatiskt som ni kanske får upp i era huvuden nu. Tårar som rann. Ibland lite gluckande. Ibland satte jag mig ner och grät lite mer och sedan gick jag vidare, skärpte mig och började om. Lite vackert nästan nu när jag tänker tillbaka. Dropp, dropp, dropp. Som en droppande vattenkran. Med varje tår en ny rädsla om vad som kan gå fel. Om hur mitt liv ser ut. Om hur "ensam" jag är. Vad håller jag på med? Hur kunde jag göra det här? Alfons och jag i skogen. Helt själva. Vi och tårarna. Väldigt märkligt.

Jag tror det är framtidsångest. Och kanske en för tidig 30-årskris. För jag är ju alltid lite snabbare än jag egentligen är (nu fyller jag 27 och då tror jag att jag fyller 35. Det går inte ihop, men det funkar så hos mig). Så det kanske till och med är 40-årskrisen eftersom jag hade min 30-årskris med 22. Jag vet inte. Men det var väldigt konstigt. Melankolisk liksom. Och denna gång går det inte att skylla på mens. För den har jag precis haft. Attans. 

Jag tror det var som en vattenslang som någon hållit igen och plötsligt spricker den. Min juni har ju varit total knas. Slangen läckte nog rätt rejäl redan då. Och om en kollar på mitt sista år så var det ju också extremt. Så nu idag: Massa tankar om att allt går dåligt. Att jag inte kan det och det. Att ingen kommer vilja anställa mig. Att gården är ett omöjligt projekt. Att jag inte fixar det. Jag är för liten. Gården för stor. Jag för kaotiskt. Se bara mitt grönsaksland i år. Ingenting. Tårar. Så ensam jag är. blablabla. Sedan kom flytta-idéerna. Att jag vill flytta till Frankrike. Eller till Berlin. Fast usch, det skulle jag inte stå ut med. Bättre med Frankrike. Bilden om att bli kär i en snygg ekobonde-person och odla vin. Det hade suttit rätt fint. Lite skratt mellan tårarna där (jag har faktiskt börja skratta högt när jag går i skogen). Haha, ja alltså det var kaos. Och tår-rikt. Sedan kom jag hem. Och hittade världens finaste bröllopsinbjudan. Och blev glad. Samtidigt lite, lite rädd. I augusti kommer det vara två bröllop, två helger efter varandra. Massa bebisar har fötts. Alla blir vuxna. Jag blir kvar i femårs-åldern. Nina säger till Nina: Du ska inte jämföra dig. Och så blev jag glad igen för fina kortet. Och började baka massa. Imorgon ska jag baka ännu mer så att gästerna i helgen får massa god fika. Sedan började jag laga byxor. Gråten var på paus. Jag ganska inne i min värld. Det var jag och nålen. Jag och symaskinen. Jag och hålen. Jag och byxorna. Jag och sommarprat (lyssna på Sanna Lundell!) Jag och musiken. Och sedan kom en låt. Och jag började gråta igen. "Some die young". Det gick inte. Jag lyssnade på den om och om igen. Satte mig framför spegeln och grät. Det var exakt så det gick till. Helt absurd situation. Varför framför spegeln? Det kan jag ju undra nu. Sedan blev det kvällen. Jag rensade trädgårdslandet. Och grät. Städade ladugården. Och grät. Åt bulle. Och grät. Förstod att det idag är exakt fyra år sedan sedan Utøya. Och grät och lyssnade igen på Some die young. Pratade med syster. Och började gråta igen. Alltså, jag har nog inte på väldigt länge haft en så konstig dag. Jag ville bara göra något egentligen. Springa. Simma tusentals längder. Åka rutschkana. Klättra upp i massa träd. Dra härifrån, dra, dra, dra! Finast: Alfons slickade upp mina tårar från ansiktet (jag hatar när han slickar i ansiktet, men idag var det fint).

Jag har helt ont i huvud nu. Det var för mycket. Och sedan, som moset på grädden eller grädden på moset eller vad det nu heter, började jag googla "gråta utan anledning". Det var inte bra. En ska ALDRIG googla saker. För det är ondskan. Och sedan så hittar en massa dum information också. Inte alls bra. Schlut upp med det där.

Men jag vet inte vad det var med mig. Tur är att jag är övertygad om att tårar är något bra. Att det är de som gör att du kommer vidare. Som rensar dig, om du vill säga så. Gör slut med saker. Låter dig komma vidare. Få dig att tänka på alla de saker du har trängt bort. Avslutar saker som har skavt. Och bara baaam - ut med skiten, slut med skiten. Det kanske var toppen av allt nu, eller botten kanske är bättre för annars skulle ju allt annat vara kvar om bara toppen var borta nu. 

Jag har kommit framtill mycket. Jag ska försöka ta en dag i taget. Inte övertänka mina närmsta tio åren för mycket. Och börjar planera massa roliga saker för hösten. Inte bara rädsla för jobb. Det funkar ju inte! Bara stå där och känna efter. Sluta att bli stressad över att andra berättar för mig vad jag ska göra. Det får faktiskt gå såhär sakta. Annars kommer jag inte klara det. På riktigt. Och fokusera på det som faktiskt har gått bra. "Hallå fröken Nina, du har ju ändå en master nu." Det är ju fett. Alltså jag borde ju vara lite stolt över det i alla fall. Fast det funkar ju inte så.

Men jag är ju väldigt rädd för framtiden. Att den inte kommer löser sig. Att jag kommer sitta här. Och att jag kommer bli ensam. Ingen kommer flytta hit. Det är min största rädsla. ENSAM. usch och fy. Alltså jag bygger ju in mig i den där känslan. Ser inte alla er som står och vinkar. Hoppar och ropar. Utan tänker såna dagar som idag: Herre gud, det är jag och daggmaskarna. Och då vill jag verkligen packa ihop mina sju ting och flytta till någon stad där ingen känner mig och trycka på delete och bara NYSTART. Eller till en stad där jag känner jättemånga och bara YEAH. Fast jag har lovat mig att inte göra så mer. Att det inte löser någonting alls. Att jag får stå här framför det stora berget och kika upp mot toppen. Och sedan titta på varje trappsteg. En fot på den, nästa på den, osv. Att våga ta de där första stegen. Att jag bara få skriva det där personliga brevet till alla kommuner. Att jag inte får glömma bort att jag inte alls har kastat bort 1,5 år av mitt liv - utan faktiskt avslutat min utbildning. Att jag har klarat av att bo här. Att jag har lärt känna människor här. Att jag inte alls måste vara ensam resten av livet. Att jag har det jävligt bra. Att jag vet mycket mer vem jag faktiskt är nu (fast kanske inte just nu nu, för jag fattar inte vad som händer riktigt). Att det finns alla vänner därute. Ni finns ju där. Jag vet ju om det. Jag är ingen ensamvarg. Även när jag sitter under mitt äppleträd själv och funderar över vad jag håller på med. Ojoj, vilken dag. Jag måste dricka massa saltvatten för att kompensera. 

Jag skriver det här för att jag vet att många tror att livet är så jävla soft härute (och så är jag ego och blir fri av att skriva av mig och så tänker jag lika bra att göra det öppet - ni får läsa det och känna er mindre störda). Det är det inte. Bara soft alltså. (Jag lurar er bara. Eller nu på sista tiden känns det som jag bara har kastat skit ut på er. Bara skrivit massa blaj om hur jobbigt allting är. Det är ju inte sant det heller! Det är rätt fint i det stora hela. annars hade jag ju inte bott här). Tillbaka hur det är: Du lär känna dig själv på ett helt annat sätt. Du utsätter dig själv för dig själv på ett annat sätt när du inte kan springa in till grannrummet och bara vräka ut dig dina tankar eller springa ner till Möllan och ta en öl med en kompis. Du får sitta kvar på din stol och ta in dina tankar och ta itu med de. Bara möta de. Och du kan inte fly. Jag har ju flytt såklart. Till Göteborg, till min granne, till telefonen, till skogen (fast skogen är fan världens tanke-rull-igångare), till radion, till filmen, till skrivande, till tecknande,.. MEN ändå ligger du på kvällen själv i det stora huset och får möta dig själv. Det är faktiskt läskigt. Du får känna dig svin-ensam. Jätteglad. Jätteledsen. Arg. Funderar över dina val. Ritar upp tankar om framtiden. Och så vidare. Nyttigt tror jag (kanske?) också. Men ibland rinner det över. Eller för mig gör det det. Det kanske det inte gör för er. Men jag vill att ni ska veta att allt inte bara är skratt och glädje över att alla grönsaker dör, och en morot överlever. Det är inte så. Det är ibland exakt samma skit härute som det är att bo i stan. Samma tankar. Samma rädslor. Samma snurr. Samma sökande. Samma undrande. Samma stressande. Samma skit. Samma vuxenhet (fast det där borde jag inte prata om för jag är ju inte där än) 

Men jag vet inte. Jag är ändå glad. Jag vet att jag klarar av att leva själv. Jag har inte blivit deprimerad. Jag har inte varit överdriven ledsen någonsin (ok, nu idag då - men annars har det faktiskt varit rätt lugnt. Det är bara nån stress-propp som gick i juni där efter uppsats-inlämning..) Att jag kan hitta svar utan att fråga allt och alla om hjälp om hur de skulle göra. Jag är ju våg som stjärntecken, beslutsångesten själv (jag tror inte på det, men just den beskrivningen av vågar stämmer så jävla bra!). Och det är fett: Jag har tagit beslut. Det är ändå en stor framsteg. Men det är en balansgång. Och jag vet inte. Jag blir verkligen rädd ibland, som dagar som denna, att jag har gjort fel när jag var en ännu naivare 24-åring och bara: "vad fan! jag köper en gård och sätter mig där - livet löser sig alltid. Det är luuugnt." Jag vet inte. Men det kan ju inte varit bortkastat tid. Jag hoppas inte det. Och jag har lärt mig massa. Om Tidaholm. Om mig. Om att ha hund. Om att projekt måste slutföras. Att struktur måste finnas ibland. Att jag verkligen är en människa som gillar människor (tänk vad hemskt om jag hade kommit framtill motsatsen, haha). Att jag gillar att bo själv. Att jag älskar att bo med andra. Att jag gillar att bo ute nära naturen. Att jag inte vill bo i stan.

Ja, det var kanske läskigt att läsa. Verkligheten. Men jag mår bra. Gråtit ut. Skrivit ut. Nu kan jag kanske dansa ut till sängen också. Imorgon eller på fredag kommer finaste Josefine. På fredag eller lördag kommer fina Elin. Och dessutom kommer finaste storasyster också. Och vi ska kicka hönshus. Hämta tegel. Och jag ska sluta gråta. För det går ju inte. Det hade ju blivit sjukt. haha. Åh, livet. Jag vet inte. Men det är ju rätt läskigt med livet. Men en sak jag vet mest av allt är att jag ÄLSKAR det så sjukt mycket samtidigt. Och att livet aldrig blir tråkigt. Och eftersom jag gillar äventyr så är det ju fantastiskt att hela livet är ett enda stort. Så det är klart att mitt liv ska vara såhär. Jag ska fundera, klura, ångra (nej ångra är förbjuden), skratta, springa, och tillbaka till att klura. Det är gött. Det går ju bara i en riktning. Mot döden. haha, nej det där var ett skämt. Riktningen är alltid framåt. Och du vet aldrig vad som väntar där framme, nästa måndag. Det är det som är spännande. Och ganska fantastiskt. Och ibland gråter du. Men det är bara bra. Det tror jag det. Men det kan ju komma med en liten förvarning. För idag har varit lite, lite för mycket för min smak. Fast vad fan - det var den 22/7-2015 det. Trevligt. Och nu har jag klurat ut lite till saker. Så livet har gått framåt. Och det göttigaste är att jag just nu, efter att ha skrivit av mig, bara inte kan fatta att jag har gråtit hela dagen. Det är tur att jag inte är en långsint människa - haha.

Åh, nu fick jag en såndär nina-kärleksattack! Så många fina människor som finns. Ni ska veta, jag älskar er väldigt mycket. Alltså inte alla. Men många. haha, gilla gör jag ju de flesta. Älskar ganska många (fast för mig är ju egentligen älska = gilla för jag fattar inte varför en ska bara gilla nån när du kan älskar den?). Åh nej, nu mynnar detta ut i konstiga förklaringsmodeller. Tack att ni finns. Alltså fan, det är ju så spännande det här - livet du vet (värmländsk uttal på sista meningen, tack.)


Godnatt & en fet
PUSS <3

/Eure numera-inte-gråtande Nina

Sommaren är kort.

Det är sjukt hur fort veckorna rinner iväg. Nu är juli förbi. Nästan. Samtidigt som den precis började. Jag hänger inte riktigt med. Men det är ju så. 

JAG ÄR GODKÄNT! så, nu var det sagt. Min uppsats är betygsatt, inte inlagd på Ladok ännu - men det borde hända närsomhelst. Så nu letar jag massa jobb och hoppas på en höst full med "pengar rullar in". Vi får se hur det går. 

Annars har jag precis kommit hem från ett byggläger i Göteborg. Väldigt trevligt. Massa fina människor och massa bygg och massa god mat. jag vet inte om det kan bli så mycket bättre. Sjukaste huset precis vid ett naturreservat. Ganska galet måste jag säga. Nu är jag helt död och ska ha en, två dagar utan att träffa en enda människa. tänker jag. Jag lyckades med det på morgonpromenaden och hoppas det blir samma på kvällspromenaden, haha. Men det var kul och kanske, kanske ska jag ha byggläger hos mig någon gång. Kanske nästa år? Vem vet. Inte jag.

ja, det var det. Nu till helgen ska jag hämta massa takpannor från min systers kompis torp i Grästorp. Bland annat till lilla brygghuset. Då kan det räddas. Vilket är väldigt roligt. Frågan är bara vad vi sen ska göra med lilla brygghuset. Ska det bli en bakstuga, bastu, lekparadis, eller något helt annat? Jag tror jag vill mest ha bakstuga, men jag vet inte. Så alla förslag kan tas med glädje emot. Annars är planen att hönshuset ska bli "färdig". Det hade varit riktigt roligt, för den skulle ju redan bli klar för två år sedan. Tiden, den rinner. Verkligen. jag förstår inte att vi köpte gården för två år sedan. Det är helt sjukt att tiden går så fort! Fast två år är ganska kort tid egentligen tänker jag ändå. Så det är ju bra.

Annars har det varit krångel med kossorna, "soffrenovering" (som jag fortfarande planerar massa med), saftproduktion, promenader, yatzy, livet och skratt. kanske så. jag minns inte riktigt vad som har hänt de två sista veckorna. Bygglägret är nog absolut det största. Första gången jag åkte bort denna sommar. Det är helt sjukt att jag bara har varit här annars. Och sedan baaam 30 personer. Jag är ju för gammal alltså. Det tar på mina krafter. Jag överdriver nu. Men det är ändå lite tokigt. Tänk att jag har haft en sommar utan att åka hemifrån. Det är helt galet. Nästa vecka blir det Urkult. Om du vill åka med bil upp - säg till! Jag har platser kvar.

Sedan är ju det fetaste som har hänt att jag inte måste sitta mer med min uppsats någonsin och att den äntligen, äntligen kan lämna mitt huvud. Det enda som behövs nu är att ansöka om examen så fort den är registrerat. Så himla skönt. Nu har jag den där mastern äntligen! tänk att det ändå tog sådär fyra år med två års pauser. Alla papper har bränts upp eller slängts. Det är GÖTT!

Over and out.

Jag hoppas kunna leverera massa bilder av ett färdigt hönshus nu efter helgen. Den som väntar få se! Då är det typ augusti. Åh fy.

Massa kärlek.

/Eure nina

utomhus-vardagsrum till mysiga grillhänget.

Första saftproduktionen i sommar. Hoppas på mer.

Jätteglad Alfons efter fem dagar hos Mapa. Han bara sprang upp till lilla rummet(typ sån sne-extra-rum/förvaring) och gosade in sig bland alla mina "gäst-madrasser, täcken och kuddar". Haha, ja borta bra men hemma bäst. Jag håller med han.

Fin dag!

Vilken dag! Värsta schwuppdiwupp-galen dag.

Allt började med: Ahhhh,jag måste bryta min vardag. Lite rädd kanske också att möta en vecka utan besök. Konstigt det där, jag vill det men samtidigt blir det så jobbigt. Vem ska jag då spela yatzy med om kvällarna eller berätta galna skämt för? Så då var flykt-attack-känslan här! Bara baaaam! Nina du måste dra. Helst nu direkt! Alltså det här med vägskäl. Jag klarar inte riktigt av sånt. Alltså jag är ju tokig just nu. Med världens energikickar och sen: oh No. Jag är på en väg som leder i intet. Portugal blev drömmen som dödades av ett sms som berättade om total hetta och tågkaos i Spanien. Nu får vi se vad som händer i veckan. Men om min uppsats är godkänt så står jag kanske framför just din dörr på tisdag. Vem vet ;) om inte ska jag pyssla massa för det befriar mig bäst och sorterar mina tankar som om det vore en bokhylla. Efter att skriva av mig  då. För det är ännu bättre. Men bäst är bada. För då blir jag så glad att jag nästan spricker. På riktigt.

Men dagen blev sen hur cool som helst. Finaste Klara kom på besök vid ett. Hämtning i stenstorp resulterade i vattenmelon, hög musik och bilkörning med öppna fönster - mer sommar kan det ju inte bli. Och när jag kramade Klara blev jag bara glad!

Hemma blev det vattenmelon. Sen massa yatzy och massa mat igen. Men sedan kära vänner, vilken grej! Allsång på fröjereds badplats. Alltså på riktigt! Helt galet! Vi vågade ju inte vara med, men att beskåda denna fantastiska event (som jag som mest bara ha sett på film, om alls) från badbryggan efter världens bästa bad bara gjorde mig jätteglad.  Ni får komma nästa år. På riktigt alltså. Jag kan inte beskriva. Men tänk västgötska, grill, (enligt mig dåliga) såna tralla med låtar och paus-skämt. Jag tror ni har fått rätt bilder i huvud! Fantastiskt! Jag tror det är det som beskriver hela spektaklet. Alltså glad och skratt inombords typ. Haha, landsbygdsexotism - jag vet att jag håller på med det nu. Men jag menar ju inget illa! By-sammanhållning på en sommarkväll - me like!  (Att det samtidigt var ett tysk-kanot-barn-kollo-gäng där samtidigt som badade med skor gjorde det hela för mig bara ännu roligare. Jag kunde ju chocka de när jag frågade de om de var scouter på tyska. :)

Så bästa kväll. Väl hemma från vår vandring klippte vi ut små monster. Väldigt fina! Lite dagis-stil kanske, men jag är ju ett barn. Just nu kanske mer än någonsin... Haha

Och den stora finalen: Rasmus på luffen. Se den!!! Så fruktansvärt fin! Alltså jag är ju kär nu. I hela filmen. Kolla den! Allan Edwall måste ju vara världens roligaste människa med bästa kroppsspråk! Se den, se den, se den! Allt jag kan säga. Jag ställer upp och ser den igen om du vill se den. ;)

Mycket bra kväll med två fina vänner i huset! De sussar sött. Och jag funderar vidare vad jag ska göra med mitt liv. Jag måste verkligen sluta med det. Så inget nytt, massa nytt. Jag saknar väldigt många av er. Och saknar mycket att göra galna saker. Men det lugnar sig. Jag lugnar mig ju för varje dag just nu.
Snabb avskrivning. 10 minuter och det här inlägget var klar't! Rekord kan jag bara säga!

Pusspuss och godnatt!
Eure Nina

Veckorapport och Hönshusrenovering

Ja men det händer grejer nu. Det känns som att sommaren är igång nu. Tre dagar sol i rad till exempel. Elin är här igen och vi har börjat ta tag i hönshuset. Det är faktiskt väldigt roligt. Mitt huvud har också lugnat sig lite. Så livet leker kan en väl nästan säga nu.

Varsågoda:

Denna vecka började med en väldigt trött mig, men i tisdags kom Hanni med Jonte efter kort roadtriputflykt och vi var för första gången på Tidaholmsbadets Relaxavdelning. Galnaste duschar jag har varit med om. De låter, sprutar lukt och vatten på en. Ganska galet. Kan jag tycka. Men det är ju relax. (ni får själva tolka vad jag vill säga med det här. det är viktigt att en få tänka själv. källkritik och så. Det är det vi tappar allt mer. Socialmedia är skurken. Säger de på radio. Test, test.) Så det kan ni ju göra någon gång. Duschen alltså, inte tolkningen. Och så kom onsdag med Elin och auktion i Skara på kvällen. Vi köpte några lådor med verktyg.

I fredags var det Räfven i Göteborg. Och alltså vilken fest! På riktigt har jag inte haft så fruktansvärt roligt på väldigt, väldigt länge. Det var sjukt behövligt. Jag har nog saknat det mer än jag trodde. Vi bara dansade och dansade. Jag tänkte på ingenting alls. Och bara dansade. Alla dansade. Dansa alltså. Livskvalité i en liten box. Ganska mycket kvalité då. I en ganska stor box. Positivgrej helt enkelt. Så nästa gång de spelar nära dig - ta på dig dansskorna och spring dit! (Reklamtjejen här. Men det är faktiskt sant. en bra konsert där du stänger av huvud och bara är där - fantastiskt svårslaget. Gör det! Och jag tror på riktigt att Räfven får ALLA att dansa.). Så tack för det!

Åh, nu längtar jag till att vi bor många här och kan dra på spontana äventyr. Små äventyr då. Som att åka in till en stad och ta en öl. Haha, ni anar inte hur spännande saker plötsligt blir när du bor härute. Livet blir ju sjukt mycket mer spännande. En öl blir årets fest och en konsert årets julafton (julafton när en var barn då. för vuxna julafton är ju typ som tisdag om en vecka). Jag menar det här i positiv mening. För när en älskar äventyr, som jag gör, måste ju äventyren inte vara så galna längre. Jag måste liksom inte längre ligga halvdöd på en bondgård i södra Frankrike, få brutna revben av kor eller annat liknande - utan det räcker med en tågresa till Göteborg (det här är sån trick, överdriftstrick med sanning i. används av fascinationsjournalister. för det var ju aldrig målet att ligga halvdöd någonstans. det bara blev så.) Det är bra. Tänker jag. Och lättare. Jag är allvarlig nu. Det måste kanske betonas. På riktigt tror jag att det är mer kul så. Än när det är tvärtom. Annars hade jag redan flytt fältet tillbaka (jag pratar om stad - land nu. inte getingar och kossor). Det är lite som att allt blir lite vackrare. Mer uppskattat. Roligare. Allt som händer. (jag är inte ironisk nu fast jag så ofta är det. men icke, inte nu.) Så flytta hit vettja ;) Så roligt allting blir då! För er. Och för mig. (Kanske. En ska aldrig lova något.)

haha, åh att ni får alla mina resonemang nu. Min skrivahand på natten. kaotisk och rätt så innehållslös. och i mitt huvud filosofisk - haha. Jag måste börja skriva dagtid. Men då är jag en bloggföraktare (OBS: lätt överdrift här). ajajaj.

Det var det.

Ja, och så kom lördag som mest bara försvann med hemresa, hämta Alfons och lyssna på mamma, bad i Bjärsjön och fotboll på kvällen. Trevligt. 

Och stora finalen som faktiskt har med gården att göra: Hönshuset! Det är på gång på riktigt nu. Så fruktansvärt roligt. Vi har i onsdags hackat sönder all gammal inredning och nu idag börjat skrubba alla väggar. Det är häftigt det där när något smutsigt plötsligt blir vitt. Eller grått kanske. Tillfredsställande heter det kanske. Så sjukt tillfredsställande. Betoning på sjukt. Därefter vandrade vi till Fröjered där det blev bad och glass. Sommar som sagt. Sedan lagades mat och vi åt och spelade yatzy i typ tre timmar och så blev det nu. Och en sömnlös Nina som inte riktigt vet vad hon ska hitta på. Så då blev det en uppradnings-BLA-inlägg. Trevligt för mig och kanske för er. 

Ja, så det var det. Ganska händelserik vecka ändå efter flera ganska döda veckor. Jag har ju bestämt att all framtidstjafs får lösa sig bara. En dag i taget, andas in och ut, kolla på gröna blad och gräset och så vidare. Och så får jag bara hoppas att det blir bra. Eller löser sig. Och det gör det ju alltid. Ifall det löser sig bra eller dåligt är en annan fråga/femma. Men då får en tänka: jamen världen finns ju kvar åtminstone. Det är ju alltid något. Att den finns kvar. oberoende vad som händer. Exempelvis om jag nu dör ensam, olycklig och Jag-fick-aldrig-ett-jobb - då finns den kvar. Och solen. Och sånt. Det är ju ändå kul att tänka. (haha, jag övar min positivism. Jag kanske kan jobba med det sen. Dagens tips: "även om du bara ser svart så finns det andra färger - det är bara du som är blind" - "även om du bara gråter, så skrattar faktiskt andra". Sån toa-bok med positiva tankar kanske.) Så jag tror att allt är bra och hel nu igen. Alltså här på gården i alla fall. Det går framåt. Vilket är bra. för tänk vad jobbigt om det gick bakåt. Då skulle ju gården snart vara till salu.

Men på riktigt är det ju trams att jag funderar massa om framtiden - den kommer ju ändå och blir ändå som den blir. Och det blir ju (oftast) bra. Det är ju så. Så jag har blivit en människa utan tankar. En egoist.

Nu hänger ni inte med längre och därför sätter jag punkt. Imorgon blir det kanske soptips-körning med all skräp från torp och hönshus och fortsättning av hönshus. Och sedan blir det ännu mer hönshus. Och sedan till slut (om några tusen år) höns och kanske ägg. Det är ju en ännu större fest än Räfven. Kan jag ju tycka. Och en vecka fylld med massa fint väder! Typ 26-28 grader.

Nu är det schlut. Tack för att ni lyssnade. Nästa tal följer troligen snart. Ska åtminstone uppdatera om hönshusrenovering. Fantastiskt!

Kärlek till alla vackra er!

och Godnatt.

/Eure Nina

 

Alfons snodde städborstar. Ganska roligt tyckte jag.

Vår fantastiska Yatzykväll. Så fantastiskt. Och ganska galen. eller varför inte:

Försöket till att få Elins huvud att se inklippt ut. det här är nästan lika kul som Yatzy. Motto: "Livet på landet - låt din kreativitet flöda." Eller vad är det de säger nu: "möt din inre rastlöshet - bli konstnär." Såklart!

Regn, bad och kanske ninas första lilla livskris?

Jag har så otroligt tråkigt just nu! Alltså sjukt tråkigt. Det är nästan så tråkigt att det inte går att bli mera tråkigt. Sådär dunk, dunk, dunk. eller det kanske ni inte vet vad det är. Men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Och så åt jag precis massa. för jag hade så tråkigt. Så nu mår jag illa och har tråkigt. Det var ju inte så smart. För vad kan vara värre än att bara ha tråkigt? Ja just det - att må illa samtidigt. Kan det blir ännu tokigare? Kvällen får visa sina fötter helt enkelt. haha, ett till sånt inlägg som de senaste inläggen - nina har tråkigt och tänker att det är bra att skriva saker på internet då. Ni som inte orkar - hoppa över att läsa det här!

Elin har åkt till Dalsland precis. Det är därför det är tråkigt och tomt. Men imorgon kommer systrarna. Då är det fullt hus igen. Och så ska vi fira låtsas-midsommar med alla oss som inte vet vad midsommar är. eller vi vet ju det.  Men ändå. 

Ja ni, annars har mina prickar försvunnit. Jag kan få småprickutbrott nu när något blir galet. I situationer som när en får reda på att folk är idioter och rasister. Då får jag kli-attack. Eller liknande händelser. Haha, tänk om det är så resten av mitt liv. Vem som helst kommer se när jag tycker något är jobbigt. Hela tiden. Och så kommer jag skämmas konstant. Vilken framtid.

Och där kommer vi in till nästa stora ämne i mitt liv: FRAMTIDEN. Det är helt sjukt. Alltså ni som inte har träffat mig de senaste typ tre/fyra månaderna kan vara glada. Speciellt den här sista månaden. För innan var det typ bara uppsats. Tråk-nina. Men nu är det framtidsgrejs. Hisp-tokiga-nina med trötthet. Helt galen kombination! Jag kan ju inte bete mig alls längre. (OBS: Det här är en viss överdrift..) Men allt beror på ovisshet för framtid. Så tramsigt. jag som aldrig förstod sånt där när folk höll på: 'hallå chilla, dagarna går! Klart allt löser sig.' - var det jag sa med cool kroppsspråk (haha. jag vet inte om det är sant. Särskild cool har jag aldrig varit.). men nu förstår jag! herregud. det är ju läskigt. riktigt galet.

Nina i obalans är väl en sammanfattning. Lite som en orm som ska skinna om sig efter åtta år och inte vet vilken färg den sen kommer ha på skinnet. Men är så nyfiken och vill så gärna veta det redan innan. Lite så. jag är typ en orm som inte vet hur den ska se ut om bara en sekund. Eller i mitt fall om någon månad.

Tänk att jag har pluggat i åtta år. framtills nu - hela mitt "vuxna"liv. Det är lite sjukt. läskigt. Det känns som allt måste hända till hösten! Eller inte allt men alla viktiga beslut måste tas. Att jag inte kan det där livet riktigt. Att ingen någonsin kommer anställa mig. Det är lite som att jag ska gå runt ett gatuhörn och inte vet om vägen fortsätter eller om det står en vägg där. Eller ett hål kanske? Jag vet ju inte det. För jag har inte kommit runt hörnet än. Utan se det bara på avstånd. Tokigt ändå. Jag som älskar överraskningar, äventyr, oberäkneliga situationer, kaos annars. Nya situationer och platser. Men just nu känns det inte roligt alls. Plötsligt står en där och är "klar" efter att det alltid känts så långt bort.

Mer begripligt kanske såhär. Allt som bara tänks: vad ska jag göra i höst? måste jag flytta för att kunna jobba med det jag vill/kan fast jag verkligen inte vill flytta just nu? Är det kanske bra att flytta? Och sedan flytta tillbaka hit? Hur ska jag göra med gården? Nej, jag vill inte flytta. Eller? Kommer det bli en till höst/vinter med att bo själv härute som jag hade lovat mig själv inte skulle hända igen? Är jag jättegammal nu? Vad ska jag göra? Kan jag få jobb någonsin? Jag kanske inte kan det? åh nej, åh nej. Måste jag bli lärare istället? Livet, vad ska jag göra med daj? etc etc. Så många val jag plötsligt har igen...  Och det här med familj och barn och bla börjar ju tränga sig in i hjärnan ibland - även om det är sällan och jag försöker trycka ner det i stortån. Ibland har det ändå nått min häl. Men jag kan än pressa tillbaka det rätt bra. För med det där kommer ju också grejen med att en måste hitta den där personen som kan svälja alla de där tokiga livsval och idéer som kommer med mig och jag kan ju inte sånt där med sånt heller och blablabla. Men nu när jag ska välja mitt liv så pluppar det också upp. Och jag vet inte alls. det är ju så läskigt. Hela tankekarusellet. men det här har jag ju redan skrivit om för längesen. Alltså hjälp! (jag är ju svingammal nu! Om folk som är typ 24 säger de är jättegamla. hela livet står i ett stort vägskäl känns det som. haha - åh SÅ min hjärna överdriver! Jag vet ju det. Men ändå.). det är ju massa att tänka på. som ni förstår. kanske. Framtidspanik. eller panik är väl att ta i. men: Chill-allt-löser-sig-nina goes dramaqueen. Fruktansvärt dålig utveckling kan jag bara säga. Innerst inne vet jag väl att det kommer lösa sig. Det är mest det där med att hur jag ska hitta det där jobbet som just nu känns galet och som sedan triggar igång alla andra tankar som är helt irrelevanta just nu. Egentligen. Alltså dagarna går ju förbi. Och livet blir alltid bra.

Och det blir ju inte tråkigt kan jag inte påstå. Det är liksom bara: Nina står vid grönt trafikljus och vågar ändå inte gå över gatan. haha, det låter ju ganska tråkigt. Inte jättehändelserikt. Så tramsigt! Det som är kul är ju att snart är det höst och då är ju den här ovissheten förbi. Om det blivit gott eller ont vet jag inte. Fast trafikljuset kanske har då ändå redan blivit rött igen? Vad betyder det då?

Jag vet inte. Glad midsommar i alla fall. 

Och fortfarande är ju livet fantastiskt spännande, förvirrande och kaosartat. Mycket känslor just nu i alla fall. Det är ju roligt. eller jag vet inte om det är roligt.

Och jag är ju fortfarande nina. det är ju ändå tur.

Mellan två faser- fastid. helt enkelt.

Och så hoppas jag att ni läste detta med en nypa salt. 

PUSS!! 

 Jeg vil kysse dig (https://open.spotify.com/track/5GjFDmwWUjLYclXFAUpTz3) eller Lige Nu  - musiktips från storasyster till mig och er då: jag förstår inte alls vad de sjunger. men ändå.

Eure Nina som har såååååå tråkigt!

ps: Ni får jättegärna komma mellan den 29juni-5 juli och bygga lite och så. Det blir fest också! typ 4 juli då kanske. Alltså sån lugn-fest. Trevlig liksom. Så säg till bara!

pps: Bästa grejen: Vägra regn! bada ändå, sola ändå, gör utflykter ändå, var ute ändå, ha solkräm ändå, dansa ändå, osv. Jättevärt! framförallt: bada ändå!

ppps: Det har hänt massa här! massa bönor har kommit upp, jag har träffat nya, sjukt trevliga tillfälliga grannar, jag har tvättat håret med shampoo, klippt gräset, börjat riva hönshus. osv. men det där fick inte plats i mitt skriva-av-vattenfall-inlägg. håll i hatten och tillgodo. Snart är sånt här trams över. jag försöker lova det! ;)

Räfven, ny skiva och galna minnen från Oslo. Ska bli ett nöje att dansa till er snart igen! :)

Åh, första natten att sova helt själv igen. igår flyddes det till bolum. jag gillar ju det där med att fly när saker bli läskigt. det är ändå lite tufft det där. ensamhet. fast behövligt och bra. sortera allt lite. vila tusen. osv. jag kan ju det nu. typ proffs. och det är ju gött för det mesta. men ändå!  den där första natten skulle jag vilja slippa varje gång.

Absolut det värsta med att få besök: de första två nätterna i den tomma, stora sängen i stora mörkret utomhus. fast det är ju det jag behöver just nu och så finns det ju Räfven, annan musik, pyssel, godaste/snyggaste jordgubbstårta hos bästa grannen, Alfons och en himla massa tankar - så inte är en ensam. Inte egentligen. men när rumpnissarna säger: nu blev det kvällen - då är det lätt att glömma allt det där.. ja och nu bestämde jag att juni ska typ vara helt utan besök. så är det. stressen måste lägga sig, framtidsplaner glömmas och annt allvarligt trams. så hinner jag varva ner och få normal hud. jag blir ju så irriterat också hela tiden. Förutom den besök som redan är inplanerade då. haha, jag och mitt konsekvenstänkande - väldigt håligt. tänk fiskenät. men nu har ju det bestämts genom min 'tanke-dagbok' igår morse när jag satt där under solen. för det är ju inte bra med konstiga utslag och förvirrad blick. juli kommer bli fetast. planeringen inför sommaren ska göras imorgon kväll. tror jag. om det orkas.

alla vänner dansar nu på Ransäterstämman, bygger eller har det gött i malmö eller någon annanstans eller sover då. och jag sitter här med ett huvud som inte har riktigt plats i hjärnan. dagarna där allt ställdes in för lugn och andning. roligt. åh. jag borde bli en meditationsmänniska. men jag kan ju inte det. alltså att inte tänka och bara höra andning eller vad det nu är en ska göra - det har ju faktiskt aldrig fungerat för mig. inte det där mindfullness heller (fast jag vill ju också ha mindemptiness tänker jag). så då kan jag ju inte bli det. jag får vara nina i fortsättning också. det är väl bra det med. alltså det är ju det. bara hispiga-ninan försvinner lite, lite. och som min syster sa: det räcker att stanna upp och undra 'var är mina fötter? ja, men de står på golvet.' (fast det är inte sant just nu för de hänger i luften. ut över sängkanten. åh nej?! inte ens det fungerar för mig. haha) nu är väl allt lite extra mycket känsligt och melankoliskt för mensen står framför dörren. den har i alla fall kommit upp för det första trappsteget, så knackningen och 'jasså HEJ på daj!' är inte långt borta nu. tror jag. lustigt det där. får planera in hejdå-till-besök efter det kanske, vad vet jag. det är roligt. att du kan lära dig massa hela tiden. om dig själv och så. eller nu vet jag inte vad jag pratar om längre. men ni får gungas med i mitt tankehav. som små guldfiskar som ska försöka finna sig tillrätta i sitt nya hem! haha, åh nej filosof-ådern är vaken nu. dags att verkligen sluta skriva!

nu vet ni allt. nästan lite för mycket. jag som skulle stänga av internet i helgen. alltså!! men men.. 

livet å dä. 

Godnatt.

/Eure Nina

Sommaren är här!

Det har varit en ganska tokig tid nu på sistone. Oförklarliga prickar över hela kroppen (alltså jag menar HELA kroppen), ex-jobb redovisning och inlämning, byggkurs fick jag hoppa, massa "AAAHHH hur ska allting bli-tankar" (alltså typ sommar, höst och livet, haha) och lite mera trams. MEN jag tror att det vänder nu.

Några prickar har ju ändå försvunnit, örat har tappat elefanthuden och ansiktet är relativt normal igen. Det är ju bra. Dessutom har världens bästa Elin varit på besök tills idag och lugnat ner mig lite. Hon hade kanske inte så roligt här just nu med en helt knasig nina, men hon överlevde i alla fall. :) Oroliga blicken la sig med tiden, sa hon. Jag litar på det. Alltså livet är verkligen galen. Men jag tänker ju att det är just det som gör det spännande. Fast prickarna hade jag gärna varit utan. För jag gillar de inte. Vad vill de mig? Iofs kommer vi väl säkert också överens så småningom. Allt är ju en vanefråga. Och jag tänker det här är bara första ålderstecknet. Jag vet inte. Vi får vänta och se.

Bästa i veckan var att vi jobbade massa ute i landet och allt är äntligen på plats nu. Vi får se hur mycket som blir något - jag har inte gett växterna så mycket kärlek i år och varit ganska taskig mot dem. Spännande ska det bli oavsett.

Målet just nu är att sluta tänka för alltid och vara massa fri och göra bara saker jag gillar! Stor plan, fet plan, bästa plan - jag vet och tackar.

Och där var det slut.

Just det, jag ska nu i helgen försöka tänka lite på hur sommaren ska urartar sig. Men hör av er om ni vill komma på besök! Det är mest att alla mina tusen projekt är lite ostrukturerade just nu och jag vet inte riktigt vad som kommer hända och är realistiskt - så jag vet inte hur det där blir. Sånt vet jag aldrig, jag vet - men ändå. Jag ska försöka. Det jag vill säga är: säg bara till när du/ni är sugna att hoppa förbi här, så blir jag glad och kollar om jag är här å sånt. :)

Nu schlut på riktigt.

Här lite bilder av den senaste tiden.

En kompis har flyttat in i trädgården.

mina sättpotatis. KATASTROF, haha.

Alf körde bilen.

Enda bilden på oss två. Ser ni alla mina tusen prickar?

Visingsö

Ja men visst

Jag har badat i den! Jag har badat i den! JAA!

Träkoja. Finaste trappan upp till den. Jag vill också ha!

Lannet. Tack för hjälpen, Elin!

Det var det för nu.
Puss och sol och skratt
och vad ni vill ha!

/Eure Nina