fredag 7 mars 2014

Tiden går - två månader på gården

Hej! 
(lite som ett brev det här, för nu är det så länge sedan som jag skrev här)
Nu bor jag här. Nu har jag bott här i typ två månader. Det är galet. Det är ju faktiskt 1/6dels år. Sjukt. Och jag är inte deprimerat och liten, även om det har varit lite tufft ibland när mitt huvud ansåg att jag är så ensam, så ensam eller när jag hör konstiga ljud på natten och blir rädd. Det är nog just det som är tufft. Den här ensamheten som jag verkligen inte är van vid. ALDRIG, ALDRIG har jag bott ensam innan det här och oftast då med flera personer och då blir det ju fan läskigt. Haha, vilket skämt om en jämför med folk som verkligen bor isolerat. Jag har ju för det första Alfons som sällskap (och han är världens bästa sällskap) och till och med tillgång till bil... Men jag är lite löjlig. Och nu får väl inlägget börja då. Oberoende om ni är beredda eller inte.

Enligt mig har jag på riktigt flyttat hit när jag hämtade min lilla hund Alfons. Innan var det massa jul, nyår, och annat. Men när Alfons hoppade in i mitt liv kändes det som att något nytt började. Snön kom precis den helgen till exempel. Mycket snö. Och så lilla bebishunden som var som en liten tokboll. (Han älskar fortfarande att bita i mina händer så det blöder. Längtar lite till att alla mjölktänder är utbytta). Det var 11:e januari när Alfons flyttade in och det känns helt sjukt längesen nu! Att jag har varit utan det där lilla monstret är helt galet. 


Suddiga Alfons.

Fy, ute blåser det jättemycket så det låter som att någon försöker ta sig in i huset. Alfons skällde till och med (det gör han aldrig annars). Det där är jag inte heller van vid, att vara ensam och så blir en rädd och så finns ingen annan en kan gömma sig hos. haha, men jag kommer bli världens tuffaste efter den här vintern/våren.;)

fortsättning: En ganska jobbig tid började, samtidigt som den var väldigt fin. Det var läskigt att vara så mycket själv. Och det är det fortfarande. Fy alltså. Aldrig att jag klarar det här utan massa fina människor, så flytt' upp/ner/åt sidan hit! Här finns det plats och massa en kan skapa och göra! 

Första tiden var jag bara på nedre våningen i nästan tre veckor och fick gå ut i minus grader hur ofta som helst för att lillen inte kunde gå trappor och inte skulle kissa/skita inne. Tyngst var det på natten när en stampade i gummistövlar och pyjamas ut i det kalla varannan timme. Men tiden gick och nu kan jag sova i min riktiga säng igen, Alfons kan gå trappor och sover nätterna igenom. Men jag har fått en förvarning hur det är att ha en bebis, respekt till alla er föräldrar alltså. Att typ inte sova på riktigt någonsin är inte roligt. Jag fick ett litet sammanbrott när jag några dagar efter att jag hade hämtat honom tänkte ta en liten tur med honom och bilen. Han började yla så fruktansvärt mycket att jag fick vända direkt. Då trodde jag att jag var inlåst på nedervåningen, i snön, för resten av mitt liv och det var hemskt. Men som tur är älskar Alfons att åka bil nu och jag är super fri. Ensam-fri kanske en ska kalla det. :) Men jag har försökt att skapa mig ett liv här. Jag har börjat lyssna sjukt mycket på radio (betoning på SjUkt), går på folkdans i Skövde (men har bara varit där en gång än så länge - det krånglar till sig hela tiden med mina tisdagar), börjat ta min första dragspelslektion (också bara varit på en, men nu fyra veckor framåt blir det fler), köpt ett dragspel (och imorgon blir det kanske ett piano), gå på valpkurs varje lördag, försöker läsa all kurslitteratur för trädgårdsterapikursen, leker med Alfons, börjat planerar inför odlingssäsongen och de viktigaste projekten och sedan stressar jag mig som fan inför mitt masterarbete som jag fortfarande inte har bestämt mig än vad jag ska skriva om (och nu har det gått snart två månader) -bajs. och så har jag nog aldrig hängt så mycket med mina föräldrar, vilket både är fint men samtidigt jävligt frustrerande att jag inte känner fler människor här. Men det där ska jag rätta till nu när jag har fått mer energi och jag inte tycker det är lika fruktansvärt att vara så mycket själv. 

Ibland kände jag mig verkligen som ensammaste pricken i hela världen. Men nu kan jag hänga ute igen och börja jobba och då känns det skönt i kroppen när en kommer in efter några timmar och bara går och chilla framför en bok, med god mat och sedan sova i sängen. Det är också lite komiskt att jag har börjat bli sådär planerat - det är liksom inte riktigt längre så att jag bara kan springa till affärn för att köpa något. Allt måste tänkas igenom innan. Sjukt att jag klarar av det.

Och nu kom fina Jennie och fina Daniel på besök för tre dagar och vi började fortsätta gräva mitt land och slog stenrekordet. Fy vad många stora stenar det var. Och så sådde vi de första fröna. Jag fick massa frön av de också, det var roligt att ha en minifröbytardag. Det känns skönt att äntlgen komma igång. Och så hemskt fint att ha de båda här. Nedan finns en lista vad jag har sådd, så kan ni följa min lilla såkalender! :) fast ni kanske inte tycker det är så roligt, det vet jag ju inte. Men jag tycker det är roligt. Ni anar inte hur mycket jag längtar till att pluppar ut frön och plantor ute på landet. Det enda jag är lite ledsen över är att jag har bara en så liten yta i år, men det är nog bra. Fast när jag ritade min "trädgårdsplan" kändes det som jag inte fick plats med något alls.

Idag har jag fortsatt att gräva och nu värker mina handleder och min rygg. Det tog väldigt mycket längre tid än när vi var tre. Far min var också här och fixade lite i hönshuset, så vi möttes i köket ibland för lite kaffe och vatten - lite mysigt ändå.

Livet på landet alltså. Det har la gått bra, men lite väl ensamt. Men även det blir en van vid. Och dagarna går så fort fast jag bara ha jobb hemifrån. Det är skumt det. Men folks, ni måste komma och hälsa på! Det skulle vara riktigt fint. Och håll utkik här på bloggen för jag ska anordna lite arbetshelger när jag behöver lite hjälp med olika projekt. Så får ni landluft, mat och förhoppningsvis en trevlig stund, samtidigt som ni får använda lite era kroppar för att bygga staket, riva ut/bygga hönshus eller annat. Hoppas ni tycker det är roligt. Annars får ni komma en annan dag.

Åh, nu är jag så trött. Och det jag har skrivit känns så torrt. Men jag kände det var dags för en ny nu. Och imorgon är det Kvinnodagen, då får ni ut på gatan allihopa! Jag ska nog baka en fin tårta och gå på valpkurs och läsa massa feministiska artiklar och böcker. Och så ska jag gräva en massa. Lite ledsen är jag att jag inte är i Malmö imorgon, men jag är ju där på söndag. Fast det är ju ändå en dag försent. 

Nu får ni en puss på kinden och förhoppningsvis en fin fredagskväll (eller vilken veckodag det nu är när du läser detta). Jag mår bra kan väl det här inlägget sammanfattas med. (Men vill ha besök! Mera, mera, mera! haha.)


Pusspuss,
Eure Nina


Sådd 5 mars (lite sent - fröna komma lite sent. Hade tänkt så 1 mars):
  • Purjolök
  • Gul lök
  • Rödlök
  • Gräslök
  • Piplök
  • Stjälkselleri
  • Bladselleri
  • Chilipeppar
  • Chili
  • Paprika
  • Aubergine
min odlingsstation. väldigt dålig bild, men jag har ingen bra kamera just nu.
ÅH just det! några av mina vitlökar har kommit upp! YEAH!!! :)

1 kommentar:

  1. Nina! Blir glad av att läsa om ditt och Alfons liv! Eira snarkar sedan några timmar högljutt i soffan, vi firade kvinnodag och mors födelsedag igår (och högtidlighöll fars 60 födelsedag som är på tisdag) med fest från klockan 15 till 02 igår, så vi är rätt möra båda två. Kul med folkdans i Skövde! Talade en del dialekt med västgötska vänner igår, ett idiom som får en varm om hjärtat! Allt gott och varm kram och labbschlabb från Karin och Eira

    SvaraRadera